Kategorier
Bloggen

Starkast i världen

Idag har det gått precis nio månader sedan jag avslutade cytostatikabehandlingen och tog de sista tabletterna med cellgifter. Jag tänkte att det var klart då, att det var färdigt. Att biverkningarna skulle ta slut, att smärtan som cellgiftet åsamkat mig och tröttheten som överröstade allt skulle avta.

Men ännu finns smärtan kvar. Tröttheten trycker med full kraft ned mig varje dag och jag måste sova både en stund på förmiddagen och en stund innan middag för att orka mig igenom dagen. Jag som i så många år har klarat livet som ensamstående mamma med mina superkrafter, jag känner inte igen mig själv längre. Givetvis väljer jag smärta och trötthet framför cancer, jag är tacksam för varje ny dag. Men jag måste också hitta strategier för att orka klättra över det berg som varje morgon tornar upp sig framför mig.

Jag är fortfarande köldkänslig i händerna och i ansiktet. När jag kliver upp på morgonen och tvättar mina händer, ryggar jag alltid tillbaka av hur smärtsamt det är med det svala vattnet mot handflatorna. Varje morgon minns den smärtan hur det var på sjukhuset, timmen efter att cellgiftet hade börjat droppa in i blodomloppet. När cellgiftet hängde i droppställningen och långsamt rann in i kroppen, gick det inte ens att hålla i mobiltelefonen utan att känslan som av tusen nålar sköt genom händerna. Allt som var svalt försökte jag undvika. Dörrhandtag, kaffekoppar, tröjans dragkedja, bordsskivan, fjärrkontrollen, mjölkförpackningar.

Fotsulorna smärtar också. Precis som för händerna, är beröring fortfarande känsligt. Vissa material svider mot huden. Ibland är smärtan riktigt påtaglig, och i de stunderna, då varje steg smärtar genom fötterna och upp i muskelminnet, dras jag i tanken tillbaka till de värsta dagarna.

För det handlar inte bara om den fysiska smärtan. Det är så många minnesbilder, känslor, konflikter och sorger, som förknippas med och väller upp i den där smärtan. Blickar, gräl, rädsla, frågor, gråt och alla varför.

Tankarna går oftast till mina frigörande tonåringar, som blev så oroliga och arga när sjukdomen kom. De som i sin tidiga barndom redan förlorat en förälder i cancer, försökte bemästra både rädslan att förlora mig och avståndstagandet till min omsorg, i samma andetag.

Jag minns deras blickar, deras sms när jag precis hade opererats, och texten jag skrev till dem då jag trodde att jag skulle dö. Jag minns alla gånger jag kört dem till skolan, gymmet, från fester, eller tåget, tidiga morgnar och sena nätter, trots att jag varit yr och utmattad av medicinering. Jag minns de arga orden vi skrek, de sällsynta stunderna då de låg i soffan intill mig och såg film, och min intensiva önskan om att orka ge dem så mycket mer, när cellgifterna hade däckat mig totalt.

Varje sekund av smärta påminner mig om de svagaste ögonblicken i mitt liv. Jag minns doften av desinfektion på avdelning där jag fick behandling, jag minns smaken av metall från den kemiska substansen jag svalde i tablettform. Jag tänker på hur svårt det var att klara av att laga mat när allt jag rörde vid fick händerna att värka. Jag minns illamåendet och den där klumpen i halsen som gjorde det omöjligt för mig att svälja vätska.

Varje sekund som smärtan påminner mig om min svaghet, växer oron i mig över hur vi ska klara oss nu när mina superkrafter trasats sönder av cancerceller, blodbrist och cellgiftsbehandling. Jag känner mig svagare och mer ensam än någonsin.

Men det är i de ensamma stunderna, då varken arbete, sysslor eller barn pockar på min uppmärksamhet, som jag börjar resan tillbaka. Tröttheten försöker jag bli vän med. Jag försöker schemalägga mitt liv så att jag ska orka klättra över det där berget varje dag, försöker acceptera att det kommer att växa fram en annan Monika nu, och jag försöker lära mig att drömma igen.

Att få leva, kunna andas, få röra sig, kunna skratta och älska, det fyller mig med sådan tacksamhet. Men det fråntar mig inte känslan av att ständigt kämpa. Det är en kamp som kanske inte syns, som kanske kan vara svår att förstå. Men varje gång som något kallt svider mot min handflata, för varje steg som smärtan strålar upp från fötterna, för varje gång som tröttheten håller på att kväva mig tänker jag: det kanske är precis NU som mina superkrafter finns i mig som allra tydligast. Det kanske är NU som jag är starkast i hela världen.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Ett svar på ”Starkast i världen”

Ja – du är världens starkaste ! Men även om du är världens starkaste finns det trots allt gränser för vad som känns rimligt att orka o klara. Jag tänker inte säga att jag förstår för det tror jag ingen gör men din beskrivning av hur kämpar ger mig ändå en bild av allt både fysisk och inte minst psykisk smärta. Alla minnen som lagrats hos dig, oron för dina barn och också oron för när livet ska komma tillbaka. Det är kämpigt att hantera svårigheter när det inte finns en tidsplan som berättar att om en månad är allt över .
Jag vet dock att inom dig bor en urkraft som är få förunnat och den kan ingen ta ifrån dig. Försök att lita på den och var snäll mot dig själv. Med små steg kommer livet gå framåt även om det kommer ta tid så är du den starka och du kommer fixa den här resan också 😘

Kommentera