Kategorier
Bloggen

Sorgefågel

Julen 2008 – det är tretton år som gått sedan dess. Ett helt liv har passerat. På tretton år hinner liten bli stor, berg har kommit att bestigas, utmaningar har ställt sig i vägen, och välsignelser har växlat plats med nya sorger. Jul har det blivit varje år och ibland har det fungerat riktigt fint. Men ingen jul har kunnat mätas med de som vi fick tillsammans med honom. Han som jag valde att bli förälder tillsammans med.

Det var i juletid vi fick besked om att smärtorna i hans rygg var en stor tumör inuti ryggraden. Julen efter det chockbeskedet hade hans kropp opererats, strålats och fyllts med cellgifter, så pass att läkarna ansåg sig ha besegrat cancercellerna. Men den julaftonskvällen 2008, för tretton år sedan, berättade han för mig att smärtan var tillbaka. För tretton år sedan förstod vi båda, tyst, var och en för sig, att vi hade fått den sista julen tillsammans.

 

Barnen har växt upp med traditioner som jag har skapat åt dem. Sådant som vi två föräldrar tillsammans hade bestämt att vi ville ge dem. Jag har befäst det som vi bara hann börja forma. Barnen har, trots allt, fått med sig lyckliga minnen av julen som högtid, glittrande barndomsögonblick av magi och julglädje. Men deras pappa fick bara vara med de första åren. Den tanken bär jag som en ständigt närvarande sorgefågel i mitt hjärta, och den fågeln flaxar hårt med sina vingar varje julafton.

Varje år har jag bitit ihop och noggrant försökt andas mig igenom hela december. Varje julgranskula, minner mig om de jular då barnen var små och jag tillsammans med deras pappa njöt av julens alla traditioner, smaker och färger. Varje år hoppas jag att kunna nå den där glädjen i att njuta igen, men varje år slås jag av att allt som handlar om julen förknippar jag med sjukdomen cancer.

För ett år sedan tog jag mina sista cellgifter. Läkarna anser mig vara cancerfri och jag kan bara förlita mig på det. Att det just var på julaftons morgon som jag tog de sista cellgifterna var som en julklapp, såå värd att fira, att det var över, jag var klar. Men det blev också ännu ett julminne av cancer. Biverkningarna jag fick av giftet finns kvar, och det fysiska minnet är smärtsamt. Rädslan som ännu en cancerdiagnos i vår lilla familj skapade, är än mer smärtsam. Den smärtan har krupit in, och bäddat sig ett bo intill sorgefågeln.

Varje jul sedan 2008 har jag sörjt. Sorgen och smärtan skiftar i färg och uttryck, men den är närvarande. Från första julsången på radion varje år, tills sista julgransbarret är dammsuget i januari. Min glädje finns i barnens ögon, min julefrid bor i deras förväntan. Men jag längtar till en julmorgon jag kan vakna med glädje i hjärtat. En jul som sorgefågeln funnit ro och fjädrarna hålls stilla.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

2 svar på ”Sorgefågel”

Du skriver så fint, sorgligt men känner mig på något sätt glad över att du delar med dig. Vilken ödmjukhet jag känner till det. Allt gott till dig och de dina!

Stor varm Kram till Dej från Jack i Berlin! Läst hela bloggen. Wow. Vilken kamp, vilken styrka, vilken ärlighet, du är fantastisk! Så många människor som mår bra/bättre tack vare dina ord och handlingar. Lev nu, du lever, hurra, vi ses i Himmelen med alla andra som vi saknar och aldrig glömmer. Du är en Ängel.

Lämna ett svar