Kategorier
Bloggen

Besviken

Jag har kämpat med att överleva. Cancern växte i mig i flera år, försvagade min kropp och påverkade säkert även själen. Cytostatikan tog död på både celler och livslust. Den enda del av Monika som jag har kämpat med att behålla är mamman. Jag har försakat allt annat i mig, för mina barn har redan förlorat en förälder, och jag vägrar se dem förlora en till.

Men nu när min kropp har börjat må bättre måste alla sidorna av Monika få komma tillbaka. Hur gör jag det? Jag frågar mig vad som brukade göra mig glad. Har svårt att komma ihåg det. När var jag ens lycklig senast? Det jag kommer att tänka på vid den frågan är ett ögonblick då allt var precis som det skulle, kroppen hade inte ont, alla sinnen var närvarande, och jag kände mig oövervinnelig av kärlek. Det var på morgonen på min 40-årsdag; jag hade väckts av sång, och på min säng satt mina älskade, med överraskningar, presenter, bakelse och bubbel.

Jag minns att barnen var fnissigt glada. Mannen som jag hade vågat släppa in i mitt hjärta hade ordnat med firandet kvällen innan, som en överraskning. Jag njöt av det, för det är ytterst sällan någon har lyckats överraska mig. Nu har snart sex år passerat sedan det välsignade ögonblicket. Barnen är nästan vuxna nu, och den där översvallande lyckan har jag inte fått uppleva sedan dess.

Jag vågade trots allt älska igen efter min mans död, i alla fall en gång. Den gången räckte min kärlek inte till, så jag har försökt flera gånger, och jag trodde att jag fann det igen härom året. Men med lite distans ser jag att det var drömmen om att än en gång få sagan som drev mig. Jag ville så gärna få drömmen uppfylld så jag såg inte vad jag gick in i, förstod inte att just den historien var uppbyggd av lögner, besvikelse och svek. Nu vet jag att den sagan inte fanns, själva drömmen minns jag inte längre.

Jag vet förstås att jag är fullt kapabel att finna lyckliga ögonblick utan en man i mitt liv. Men allt som jag har burit på, ansvarat för, kontrollerat, förlorat, bemästrat, kastats in i och utsatts för, har gjort mig så ofattbart trött. Jag orkar inte längre vara den starka. Jag vill få ligga i någons trygga armar och vara svagast på jorden.

När min man var sjuk levde jag varje vaket ögonblick för att försöka lindra hans smärta och rädsla. Varje kväll kliade jag honom på ryggen, tills mina armar gjorde ont. Ryggkliandet fick honom lugn, smärtan lindrades och han kunde somna lättare så. Det var det minsta jag kunde göra.

När jag blev sjuk var det ingen som kliade på min rygg. Ingen skrämde undan mörkret när jag vaknade mitt i natten med ångest. Ingen lyssnade när jag ville prata om min rädsla. Det fanns människor i mitt liv, men ingen som låg intill mig på nätterna, och höll om mig tills armarna värkte. Jag har varit så besviken på det.

På min födelsedag förra året när jag fyllde 45, och mådde som allra sämst av cancer och cytostatika, då var det ingen som överraskade mig eller gav mig presenter. När jag som mest behövde ljus i mitt liv, när jag låg krossad på golvet och kämpade med varje andetag, då krävde livet och ödet att jag skulle hantera det helt själv. Jag kände mig så besviken på det.

Besvikelse är nära besläktat med bitterhet. Och jag vill inte bli bitter. Så jag dyker ner, tillåter besvikelsen att ta form, sätter ljuset på den, förvandlar känslan till ord, ältar den en stund, och gör sedan allt för att släppa taget om den. När jag är färdig med det ska en mer hel Monika få hitta fram. Full med ärr och spår av livet, men redo att finna de där armarna som fångar upp mig nästa gång jag faller.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Ett svar på ”Besviken”

Tänker att besvikelser över människor som man trott gott om visar sig inte stämma är den som gör mest ont. I bland! klarar jag av att tänka att det är dessa som det är mest synd om och att jag ska lägga minsta möjliga energi på att försöka förstå varför jag inte insett vilken sorts person detta var och vad som hände. Det är verkligen ingen tröst att höra men vi är skapta för att kunna göra val – när än som helst – ibland lite sent kan man tänka i efterhand.
Jag önskar dig verkligen allt gott och all styrka jag vet att du har. Annars hade du inte kommit så långt som du faktiskt har! Kramar

Lämna ett svar