Kategorier
Bloggen

Kom ihåg mig

Lasse Winnerbäcks musik var min mans favorit. Jag minns en dag då vi satt i bilen och lyssnade på låten ”Kom ihåg mig”, och han sa till mig:

”Den här vill jag att mina barn ska sjunga på min begravning.”

Sen tog livet en alldeles för hastig och oväntad kurva. Min mans liv släcktes när han brann som allra starkast, och barnen hann inte bli så pass gamla att de kunde framföra låten på hans begravning. Men den spelades av andra.

Idag har exakt 12 år gått sedan han dog. Jag satte på låten i morse och lyssnade på de första raderna:

När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går o nå
När du träffat botten
Kom ihåg mig då

Jag är där nu. Ensam, på botten, och kan inte ens stå på tå, för cellgifterna jag fick förra året har förstört känseln i fotsulorna och därmed pajat min balansförmåga. Vissa dagar har jag fullt upp med att få kroppen att fungera. Jag orkar inte gå ut med hunden, resa till och från arbete, jobba mina timmar, handla mat, laga mat, klippa gräset, skjutsa tonåringar på natten och återigen samla ihop energi för att möta en ny dag. Jag gör det, men jag orkar inte.

För jag hittar inte tillbaka till livslusten som försvann i höstas. Jag har svikits av livet. Jag har sparkats omkull och jag har rest mig så himla många gånger. Men jag kommer aldrig upp till ytan. Och så kommer den här dagen. Dödsdagen, vår dag.

Idag spelar jag ”Kom ihåg mig då”, och den får mig att minnas. Jag kommer ihåg dig Tomi. Jag kommer ihåg oss den 29 juni 2002. Jag kommer ihåg hur du såg ut när du tog min hand i kyrkan, och skred vid min sida fram till altaret. Vi skulle ha firat vår 19-åriga bröllopsdag idag.

Och när jag kommer ihåg dig ska jag tänka på dig så. När det är varma sommardar, och när jag är vilsen i en vinternatt igen, då ska jag komma ihåg dig, som den prins som förde mig ut i livet, och som sedan var tvungen att hålla sig ett par steg bakom, ovanför, mig. Och då blir det bra.

Mina fotsulor kanske återfår sin känsel, jag kanske finner balansen igen. Jag kanske kommer på hur jag ska göra för att nå upp till ytan, jag har ju simmat i det här mörka förut. Jag ska nog få spring i mina ben igen!

Jag kommer ihåg dig, oss, mig. Det blir bra.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Kommentera