Kategorier
Bloggen

Mitt vanliga jag

Cancervården har idag, tack vare forskningens framsteg, tagit fram avancerade och effektiva behandlingar. Jag är tacksam över att ha drabbats av cancer i vår tid, för idag är det en sjukdom som många blir friska ifrån. Men när man som patient är medicinskt färdigbehandlad, skrivs ut från onkologen, och kroppen ska anses cancerfri, då tar det liksom inte slut.

Efterbehandling talas det inte så mycket om. Rehabilitering erbjuds inte alla. Jag var ganska oviss om vad orden efterbehandling och rehabilitering i mitt fall innebar. Jag förstod att jag såklart skulle ha en trött kropp som krävde återhämtning, men det var ju inte så att jag kunde tänkas behöva sjukgymnastik eller andra sorts behandlingar. Väl?

Den första tiden under det här året var det som att min kropp sa; ”Du har varit med om någonting jävligt jobbigt. Din kropp har totalt slagits ut av en cancertumör, en stor operation och starka cellgifter. Blodvärden, immunförsvar, slemhinnor, hudceller och många andra delar av kroppen har sjunkit, trasats sönder och givit dig smärta. Din själ har skakats om, dina känslor rubbats till nivåer de inte kan hantera, du har ställts inför grubblerier av skräck och existentiella konfrontationer. Du har ta mig fan stått och tittat döden i ögonen. Tagga ned nu, stanna upp och ge dig själv rimligt med tid och utrymme för att återhämta dig.”

Det är inte så himla lätt att ge sig själv tid och utrymme som ensamstående tonårsmorsa, men jag försöker upprepa mitt mantra, som jag har hållit mig till ända sedan mina barns pappa/min make dog. Att det handlar om att LEVA inte bara ÖVERLEVA.

När man inser att man har en cancertumör inuti kroppen går man dock in i ett överlevnads-mode. Då handlar allt om att försäkra sig om att man erbjuds och mäktar med den absolut mest effektiva behandlingen. Man vill döda alla cancerceller, för att få överleva. När man väl har tagit sig igenom de svarta månaderna av total utslagning, då cytostatikan tar kol på både snabbväxande celler och själva livslusten, då fylls man av tacksamhet över att det bara är återhämtning kvar innan man är tillbaka i sitt vanliga jag igen.

Det jag vet nu är att många som har kämpat med cancer drabbas av komplikationer, bestående biverkningar och sena effekter av behandlingen. Detta kanske inte visar sig förrän lång tid efter att man har skrivits ut från cancervården. I mitt fall handlar det till exempel om en tarm som inte har återfått sin förmåga än. Det kräver att jag är noga med vad jag äter, för att inte få ont och inte riskera att inte hinna fram till toaletten i tid.

Men jag har även förstått att cellgifterna inte bara dödar cancer, och förstör samtliga slemhinnor i kroppen, de påverkar även den kognitiva kapaciteten. Jag är alltså trögare i tanken inte bara för att min kropp och själ är trötta, utan för att jag medicinskt har påverkats. Det kommer att bli lättare med tiden, har man förklarat för mig, men att inte ha sin normala förmåga att göra flera saker samtidigt är oerhört frustrerande. Till en början reagerade jag med en stor besvikelse på mig själv. Jag är otålig, och jag hade trott att jag skulle fungera som vanligt när det var dags att återgå i arbete, men jag har smärtsamt fått acceptera att det är med långsamma steg jag återfår mitt vanliga jag.

Jag har fått och får fortfarande fantastiskt värdefullt stöd från Centrum för cancerrehabilitering i Stockholm, så att jag kan ta de där försiktiga stegen. Min arbetsgivare och mina kollegor visar stor förståelse för att jag inte presterar fullt ut än, och jag tillåts återgå i arbete i min egen takt. Om bara Försäkringskassan också kunde inse vikten av att låta tiden få läka de sår som cancer lämnar efter sig, så skulle jag även ekonomiskt få ihop min tillvaro och vila i att ha alla förutsättningar att hitta tillbaka till mitt vanliga jag.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar