Kategorier
Bloggen

Redo att leva igen!

Jag såg en film nyligen, en stämningsfull och känslosam film. Sådana filmer som jag alltid har älskat. Men det senaste året har jag nästan inte sett några filmer alls, trots att film alltid har varit mitt största intresse. När jag nu såg den här filmen förstod jag varför jag valt att pausa det intresset. Känslorna som filmen förmedlade fick mig att gråta. Inte bara en långsam tår över kinden, utan fullkomligt storgråta, fulböla.

För att kunna härbärgera mina egna känslor har jag inte kunnat ta in och uppleva andra känslor än mina egna. Jag har på flera sätt känt mig som avstängd, känslomässigt. Inte kunnat skratta eller glädjas ordentligt, inte kunnat gråta, inte känt tacksamhet eller sympati. Jag har varit stängd inuti mig själv.

Under behandlingen tänkte jag att det berodde på att jag behövde gå in i mig själv för att mäkta med cytostatikan och alla biverkningar. Med aningens distans, som jag nu hunnit få, så känns det än mer tydligt. Att få en cancerdiagnos, genomgå en stor operation, som i sig kräver mycket av kroppen att repa sig ifrån, och sedan direkt utan återhämtning påbörja en kraftig cytostatikabehandling, det innebär en oerhörd kraftansträngning. Av både kropp och själ.

Jag har ju dessutom ställts inför en cancerkamp tidigare i livet. Som vi förlorade. Jag såg mina två barn förlora sin ena förälder, och jag har tagit mig igenom den tyngsta sorgen tillsammans med dem under deras uppväxt. Skräcken jag upplevde förra året, rädslan över att gå samma öde till mötes som deras pappa, och i så fall lämna mina barn helt utan förälder, det är en obeskrivlig känsla. Och det var en rädsla som jag inte kunde dela med någon.

Att möta en medmänniska i kris, sorg eller svår sjukdom är svårt. Vi kan inte det där. Vad säger man? Hur länge vågar man låta blicken dröja kvar i ögonen, innan man förväntas säga något klokt och peppande? Jag vet att man alltid vill väl, men jag vet också hur ensam man ändå känner sig i det allra svåraste.

Cancer är en väldigt ensam sjukdom. Jag har skrivit om det förut, och nu i dagarna kommer faktiskt en bok; En ensam plats, skriven av Kristina Sandberg, om just detta. Om hur ensamt det är att kämpa mot svår sjukdom, och hur många välmenande men felriktade kommentarer man kan mötas av: ”Du måste ju i alla fall vara glad över att cancern inte spridit sig mer.” eller ”Med rätt inställning så kan du besegra det här!” eller ”Kanske är det för att du känner efter för mycket som biverkningarna blir så kraftiga? Försök att tänka positivt.” eller ”Skönt i alla fall att det är sommar nu och att solen skiner.”

Men nej. När man ligger däckad av cellgifternas fysiska biverkningar och skräckens ångestfyllda vågor, då kan varken solsken, prognos, eller positivt tänk göra någonting bättre. Då handlar varje andetag om att orka överleva, om att finna modet att stå ut med rädslan, och att få skrika ut att livet just nu är jävligt orättvist.

Så jag valde min överlevnadsstrategi. Jag gick in i mig själv. Slutade se film. Slutade prata med andra, för jag orkade inte ta emot kloka ord, och inte heller ta hand om andras oro. Jag behövde få känna att livet var orättvist. Och det var lättare att göra ensam, så jag anammade den där ensamheten som cancer kom med. Jag var tvungen att fokusera på att överleva.

Men nu är jag redo att leva igen! Jag söker upp vänner och ber att få träffas. Längtar efter sällskap, diskussioner, skratt och prat. Nu har jag lärt mig att hålla rädslan på lagom avstånd, och jag mäktar med att uppleva alla sorters känslor igen. Så ring mig gärna. Bjud över mig på en kaffe (utomhus tills alla har fått vaccin), fråga mig hur det känns och stanna kvar och lyssna på det som jag vill berätta. Och nu orkar jag stå kvar och lyssna på både kloka råd och andras rädsla, lycka, sorg, framgångar och osäkerhet. Jag välkomnar livet igen, jag har känt mig ensam tillräckligt länge.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar