Kategorier
Bloggen

Spår av livet

Min son fyller 18 om en månad så nu övningskör vi så ofta vi får tillfälle. Häromdagen övade vi landsvägskörning och motorväg. Jag försökte hålla fokus på väg, skyltar, omgivning och även att ha uppsikt över hur han tittar i speglar och läser av trafiken. När jag satt vid hans sida och vände mig mot honom såg jag hur lik han är sin pappa. Hans kropp har blivit mer som en mans, med fler muskler, och för varje år som går blir det mer och mer tydligt vems son han är.

Jag tänker att det måste finnas många stunder som han längtar efter sin pappa. Första gången han rakade sin fjuniga skäggväxt till exempel; det var säkert ett ögonblick han hade velat dela med sin pappa. Nu blev det istället mig han fick berätta det för. Hans träningsupplägg på gymmet berättar han också för mig om. Kanske tänker vi båda på att det hade varit ett intresse som de två hade delat. Att få åka till gymmet med farsan. Istället får han skjuts dit av mig.

Fast nu kör han dit själv, med mig på passagerarsätet. Jag tog själv körkort för bara sex år sedan, och jag har än idag svårt att förstå att jag fick till det till slut. Jag trodde aldrig att jag skulle ta körkort, men ju äldre barnen blev desto mer förstod jag att jag skulle ha stor nytta av att kunna köra. Fast jag tycker fortfarande inte om det. Skulle aldrig kunnat tänka mig att övningsköra med mina barn! Men här sitter jag nu. Pedagogisk och lugn. Visserligen med en högerfot som panikbromsar i luften, men det går bra.

Särskilt när min dotter övningskör luftbromsar jag. Hon vill ta sig fram i hög hastighet, vad hon än företar sig. Hennes fokuserade blick påminner mycket om hennes pappas säkra fokus. Hon vet vart hon är på väg, med en envishet och styrka som jag känner igen, och avundas.

När jag sitter där på passagerarsätet, tänker jag dock att det skulle ha varit deras pappa som körde med dem. Han hade velat det. Eller vi hade kunnat turas om, hjälpas åt. Tonårsstrider, skoluppgifter, diskussioner om regler, och prat om framtiden – tänk att få ha delat det med barnens pappa. De år som vi fick vara föräldrar tillsammans handlade föräldraskapet mest om vinteroveraller, skrubbsår och nappavvänjning. Småbarnsåren. Allt det där andra har jag fått lista ut själv.

Vi kämpar på alla tre, med livet. Det där livet som slog undan benen för oss igen, när jag blev sjuk. Men vi stretar oss tillbaka upp! Och spåren bär vi inom oss, på varsitt sätt. Spår av en sorg, som inte längre är gråt och smärta, som är ordlös men ändå närvarande. Trots sorg och andra spår har vi alltid låtit livet fortsätta, med en alldeles särskild närvaro av en älskad person. Han syns i min sons biceps, i min dotters ögon, han hörs i våra skratt vid middagsbordet, och i allra högsta grad i mina uppmaningar från passagerarsätet.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar