Kategorier
Bloggen

Snudd på omöjligt

Att vara tonårsförälder innebär ett komplext uppdrag, inte bara för mig, utan det är ett arbete som är rätt orimligt att uppnå även när man är två friska vuxna om uppgiften. När man står själv, och samtidigt försöker återhämta sig från cancer och en tung cellgiftsbehandling, blir det snudd på omöjligt.

Att vara tonårsförälder innebär att vara den pigga, med det glada morgonhumöret, som förbereder frukost, får igång ungdomarna på morgonen utan tjat, ser till att de äter och kommer i tid till skolan. Och så ska man hålla sig vaken på nätterna, veta var de befinner sig, vilka de är med, vilka fordon de kan tänkas färdas i och vara beredd på att åka och hämta dem, oavsett tid på dygnet.

Det innebär också att ta tillvara på stunden. Att vara närvarande precis i det ögonblick som man som förälder föräras ett ögonblicks förtrolighet. Det kan vara ett leende när de kliver ur bilen, en förfrågan om att se en film ihop när klockan är 00:30 och man sedan länge önskat få gå och lägga sig, eller en diskussion kring läxan i filosofi, precis då man är på väg in på toaletten. Att carpa ögonblicket, inte låta det gå en förbi.

Därtill ska man som tonårsförälder hålla sig uppdaterad men inte snoka, se till att gymnasievalet genomförs, se över skolfrånvaro, diskutera droger, utan att dumförklara eller låta bli att lyssna på resonemang. Man ska välja strider och besluta vilka konflikter som är värda att gå in i, hitta rätt balans mellan regler och frihet, mellan att lyssna och sätta ned foten.

Och så ska man gå handledarkurs så att man kan övningsköra med de unga, hitta lösningar att få pengarna att räcka till alla måsten och viljor, komma på vilken mat som ska lagas så att alla vill äta, få dem att vara delaktiga och ta ansvar för att hushållssysslorna blir utförda, trots att det oftast slutar med att man själv får hänga tvätten, fylla diskmaskinen, skura av toaletterna och dra fram dammsugaren.

Att vara tonårsförälder innebär också att alltid känna en klump i magen över att ha gjort fel. En övertygelse om att ha misslyckats. Sagt fel ord, tagit fel beslut, hanterat konflikter tokigt, valt fel strider, släppt på reglerna för mycket eller varit för hård. En förvissning om att det är snudd på omöjligt att göra rätt.

Men jag försöker allt jag kan, allt vad jag orkar. Jag håller mig vaken de kvällar då jag bara vill sova. Jag vet nätter då jag legat i min säng och stirrat i taket. Väntat. Uthärdat konflikten inuti mig, mellan vetskapen om vikten av att släppa dem fria och mitt eget behov att ha kontroll över var de är. Jag har kört bil mitt i natten, trots att jag hatar att köra i mörker, jag har letat adresser och hanterat blixthalka. För att kunna hämta, skjutsa, vara lyhörd, närvarande, och alltid försöka att göra det snudd på omöjliga.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar