Kategorier
Bloggen

Ett rätt så stort steg

Igår hade jag återbesök hos min cancerläkare på onkologimottagningen på Karolinska sjukhuset. Hon frågade om de biverkningar som dröjt sig kvar efter behandlingen, och vilka nya problem som kroppen och sinnet ställts inför. Jag berättade om smärtan i mina händer och fötter. Om de ömma lederna, att tumgreppet förlorat sin kraft, om hur svårt jag har att koncentrera mig, och om livslusten som fortfarande saknas.

Hon bedömde att den hjärntrötthet jag upplever kan liknas vid en utbrändhet, så jag uppmanades att skynda långsamt. Jag ska låta tiden gå. Jag ska hitta förutsättningar att läka på egen hand. Inte skynda tillbaka i arbete, inte ständigt passa upp, skjutsa och ordna för barnen, utan finna stunder då min kropp och själ ska få en chans att hitta ny balans.

När hon sa det reagerade jag genom att bli arg på barnens pappa. SOM vi hade behövt honom här nu. Jag hade velat säga till honom;

”Här, nu är det din tur. Jag tog dem igenom barndom, sorg, skolstart, skrattattacker och mardrömmar. Jag lärde dem cykla, simma och köra bil. Jag har slagit in hundratals julklappar och födelsedagspresenter, betalat tusentals räkningar, jag har gråtit oändligt många tårar av stolthet, oro och kärlek utan slut. Ta över nu och låt mig få vila, så att jag orkar stå kvar här under deras gymnasietid och kan sända dem in i vuxenlivet.”

Jag tänker den tanken, fast jag vet att det enda han ville var att få vara här med dem. Och han hade velat ge mig avlastning och vila. Jag vet ju det.

För nu är det vila det handlar om för mig. Jag har också fått instruktioner om vilken mat jag ska äta, så att min tarm kan lära sig att få upp tillräckligt med näring från det jag äter. Så att värdena blir bättre och kroppen mår bra igen. Läkaren berättade att hon därmed valde att skriva ut mig från Karolinska och avslutade vårt samtal med orden:

”Nu ska du gå härifrån och ge dig själv en stor eloge. För tänk vad du har klarat av att utstå med operation och behandling. Du hade givetvis inget val, men se på dig. Du står här rakryggad. Och du klarade det.”

Jag klarade det. Jag är utskriven från cancervården, och det är väl ett rätt så stort steg på vägen tillbaka till livet.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Kommentera