Kategorier
Bloggen

Lång väg tillbaka till livet

Jag har just påbörjat arbetet med att rehabiliteras tillbaka till livet. Jag har haft möten med sjuksköterska, fysioterapeut, psykoterapeut och dietist. Samtliga möten har varit digitala. Jag vet att alla i samhället nu har börjat vänja sig vid att ha digitala möten och är medvetna om att det finns vissa svårigheter med det.

Att träffa en sjukgymnast via länk var klurigt. Hon skulle visa mig övningar som är till för att träna bort stelheten i kroppen, men att försöka vinkla mobiltelefonen rätt, så att hon kunde se min kropp medan jag testade övningarna, det var svårt. Hon kunde inte heller känna på min kropp och inte bedöma om jag var svullen någonstans. När jag beskrev min stelhet och att jag känner mig klumpig och vinglig, nämnde hon att sådant kunde bero på lymfödem.

Jag har hört ordet förut, och förstått att många cancerpatienter drabbas av det efter behandling. Det kan uppstå när lymfkörtlar tas bort från kroppen. Vid min tarmoperation togs 24 st lymfkörtlar bort. Har detta lämnat spår i mig?

Och hur är det med cancercellerna? Är alla borta från min kropp nu? Hur stor är risken att det återkommer? Vilka signaler ska jag i så fall vara lyhörd på? Ovissheten lär jag för alltid få leva med, och egentligen gör vi ju alla det. Jag har bara blivit smärtsamt och påtagligt medveten om min sårbarhet, ännu en gång.

En dietist har jag också fått ha kontakt med. Hon förklarade att den behandling jag genomgått har försatt tarmarna i ett inflammatoriskt tillstånd. Det är själva syftet med cellgifterna, för att ta död på cancern, men därmed dog även alla goda tarmbakterier. Så jag måste äta rätt nu för att få en sund tarmflora igen.

Cellgifterna har även en tydlig hormonell påverkan, vilket mitt psykiska mående reagerar på. Humörsvängningar är bara att acceptera med andra ord. Därtill visar mina blodprover att jag utöver låga blodvärden har kaliumbrist och proteinbrist, så att mina muskler värker och är stela och tröga, och att tröttheten ofta överröstar allt är inte alls konstigt. Hon rådde mig att vila mycket.

Under hela min behandlingsperiod har jag haft oerhört svårt för att anamma rollen som cancerpatient. Jag har så länge behövt vara den starka, den som håller ställningarna och besitter kontroll, för att få vår lilla familj att fungera. Att tvingas släppa kontrollen, och acceptera smärta, rädsla och ovisshet är bedrövligt svårt. Och nu vill jag bara lämna allt detta bakom mig. Men rehabiliteringen har fått mig att förstå att det kommer att ta tid. Jag fick rådet att jag måste älta. Älta allt jag har gått igenom, älta min cancer. För bara så kan jag släppa den sen. Utan att den har fått förstöra mer än den redan har.

Så jag hoppas att jag kan få tid att älta, gråta, lära mig äta och röra mig rätt, få till en hyfsad hormonbalans och känna både cellgifter och obehagliga upplevelser fladdra ur mig. I will let it hurt, then let it go.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Ett svar på ”Lång väg tillbaka till livet”

Lämna ett svar