Ibland orkar jag bara ligga alldeles stilla i soffan. Hittar jag rätt ställning, då illamåendet inte överröstar allt annat, så ligger jag kvar så. Kan känna hur mjuk filten känns eller hur skönt det är att alla kroppsdelar ligger bekvämt.
Mitt i en sådan stund kan 15-åringen komma ner från övervåningen. Jag kommer på att jag måste fråga om SO-uppgiften som jag vet ska lämnas in snart. Har jag tur kommer orden ut rätt, men det är inte alltid tankarna blir klara och tydliga. Att ställa frågan om en skoluppgift till en skoltrött 15-åring kräver dessutom mer än att orden blir tydliga. Det krävs list, smidighet och närvaro.
Men där ligger jag i soffan och hoppas att jag har kraft att ens öppna munnen. Cellgifterna gör så att det känns som bomull inuti huvudet, så det tar en stund att få ur mig det jag vill få sagt. Och när svaret från den kortfattade 15-åringen blir ”Sen!”, är stunden förbi. Ett av de viktigaste uppdragen jag har som förälder till ett barn i nionde klass är att följa upp hur skolarbetet går. Och jag misslyckas med det.
Det finns ingen som dömer mig för det. Både mitt barn och jag har fantastiskt stöd från skolan, och det finns andra i familjen som kontrollerar och stöttar. Men i mig fylls de där små misslyckandena på. De liksom gnager. Stunder drar förbi, och jag vill inte missa något. Jag vill hinna med.
Diskbänken är underligt nog nästan alltid är full med disk. 17-åringen har lovat att stoppa in allt i diskmaskinen, sen. Så jag tar med mig ett glas vatten och min pocketbok och sätter mig på altanen. Öppnar inte boken. Dricker inte vattnet. Jag sitter bara där och tittar på mina pelargoner. Funderar på hur sällan jag har gjort det. Ingenting, bara unnat mig att titta på blommor och känna de höstlika vindarna dra förbi. Kanske aldrig. Kanske det är sådant jag ska lära mig nu. Att sitta stilla och bara hinna ikapp.
En liknande insikt är att jag numer så ofta väljer att ha helt tyst omkring mig. Tonåringarna är nästan aldrig hemma och det är långa stunder varje dag som jag är själv hemma. Jag skulle kunna lyssna på musik, poddar, sommarprat eller dokumentärer. Jag älskar ju att frossa i sådant! Men jag vill ha det tyst. Övar mig i att låta tankarna bli helt färdigtänkta. Att bara hinna ikapp.
