Jag har börjat se Claes Elfsbergs programserie på SVT om sorg. Alla berättelser om sorg är värdefulla speglingar och bidrar till att visa vilka uttryck sorgen kan ta sig och hur vi kan hantera den. I andra avsnittet finns ett inslag om barn och sorg. Jag hör någon intervjuas som säger att barn inte har samma förmåga att uttrycka sorg, att de inte kan förstå döden lika bra som vi vuxna. Så säger forskningen.
Jag som är förskollärare, examinerad i barns utveckling, specialiserad på barns sorg, säger något helt annat. Barn kan många gånger uttrycka sorg bättre än vi vuxna. Barn kan använda sig av förmågor som vi vuxna har glömt bort.
Hemma kan dock barn ta på sig rollen att inte bekymra sin familj. Barnet kanske inte visar sin sorg hemma, för då blir även mamma eller pappa ledsen. Barnet kan försöka göra alla glada istället, och därmed oroar sig vuxenvärlden för att barn inte kan ge uttryck för sin sorg. Men den där förmågan som vi vuxna har tappat; att leka – däri finns det magiska. Ett barn kanske inte sätter de rätta orden på sin känsla, men de kan uppleva och därmed bearbeta sina känslor i lek.
Vad förstår då barn av själva döden? Jag brukar istället fråga; vad förstår jag som vuxen av döden? Jag kan fortfarande komma på mig själv med att ta upp mobilen för att smsa mina barns pappa ett roligt citat sagt av något av barnen. Sen kommer jag på att han har varit död i 11 år. Han är inte så lätt att smsa med. Men jag kan liksom glömma bort det. Och när jag får den insikten begriper jag ingenting. Hur kan världen vara formad så att han inte finns längre? Så vad vet och förstår jag som 45-åring mer av döden än vad ett barn gör?
När någon har dött och ett barn lever i sorg, säger man att sorgen är randig. För mitt i allt det jobbiga kan ett barn känna glädje, skratta, busa, leka och se ut att må lika bra som innan. Är det inte precis så vi vuxna också skulle lära oss att göra?
Jag lärde mig det av mina barn när deras pappa dog. Barnen var bara 4 och 6 år då och vår livssituation blev inte alls som vi hade trott och räknat med. På begravningen hade jag bett våra vänner om att alla som kunde gärna fick ta med sina barn. Jag hade köpt pysselböcker och kritor, tog med fotbollar, såpbubblor och små radiostyrda helikoptrar.
Barnen hade roligt under samkvämet efter begravningen, de sprang runt i församlingslokalens trädgård, lekte och skrattade. Men de som blev mest hjälpta av de där prylarna, skratten och leken, det var nog alla vuxna. En vän uttryckte att middagen efter begravningsceremonin mer kändes som en bröllopsfest. Människor tillät sig att skratta med barnen. De såg att solen fortsatte glittra i lövverken, de hörde svalorna skria, såg hoppet i de små ögonen bland såpbubblorna. Vi upplevde alla en magisk blandning av livets alla känslor.
Sorgen förminskas inte genom att tillåta glädje. Tvärtom. Alla känslor blir fördjupade, förstärkta, när vi tillåter oss att släppa fram precis den känsla som sinnet kräver för stunden. Så tror och så har jag upplevt det.
Sorgen kanske alltid kan få vara randig. För alla, oavsett ålder. Barn kanske faktiskt är mer kompetenta att möta en obeskrivlig sorg, än vi vuxna? Barn känner även saknad, ilska, förtvivlan och de vet att livet är fyllt av alla känslor, även de obegripliga och orättvisa. Genom lek, fantasi och kloka frågor tar de sig ändå vidare genom livet. Oavsett vad jag har att möta här i livet, vill jag fortsätta att inspireras av barn, och försöka leva som dem.
