Kategorier
Bloggen

Den mamma jag vill vara

Jag har alltid haft kraft inom mig, som räckt till så många fler än mig själv. Det har jag inte nu. Jag blir trött tidigt på kvällen, jag som alltid har varit kvällsmänniska. Jag tar inte tag i, har inte kontroll över, och inte tid till, något alls. Jag orkar inte tonårstjafsa, vara lyhörd, diskutera, parera, medla, leda eller vårda. Detta är en prövningens tid för min otåliga viljestarka själ.

Otillräcklig. Det är ordet som bäst beskriver mig nu. Jag tycker så fruktansvärt illa om att vara så här otillräcklig.

När jag ser mig själv i spegeln känner jag inte igen den som står där. Mitt tjocka fluffiga hår har blivit platt, tunt, torrt och trassligt. Mina kinder är svullna och blossande röda av kortisonet som jag måste ta för att palla med cellgifterna. Min blick är trött, tom och vilsen.

Min mage är uppsvullen och vissa dagar alldeles spänd. Magen smärtar ofta, ibland så illa att jag inte kan luta mig framåt, utan måste få hjälp att få på mig skorna. Jag påminns om känslan av att vara gravid och sörjer att jag istället för en bebis, som jag drömt om ända sedan min sista graviditet, fick en tumör.

Vem är hon i spegeln? Den förut så starka och glada. Så en eftermiddag fick jag nog. Trött på den jag blivit. Gick in i köket. Tog fram champinjoner och vitlök. Satte igång Lasse Winnerbäck i högtalaren. Började hacka och steka. Ville vara och känna mig själv som vanligt.

Då kom min 17-åring in i köket. Han stod en stund och tittade på mig, och log. Det var länge sedan jag fick se hans leende. Han sa: ”Jag minns när jag var liten. Då när jag vaknade på helgerna och gick ner till köket, då brukade du alltid sitta här och lyssna på Melodikrysset. Varför gör du aldrig det nuförtiden?”

Jag svarade att jag senast i lördags satt precis här och löste det. Brukar fortfarande göra det på helgerna. Sen skrattade vi båda två och kom fram till att det som har förändrats är att han aldrig är vaken så tidigt som kl 10 på lördagsmorgnarna längre.

Och så log han igen. Tog på sig jackan och stack ut till kompisar. Jag ropade efter honom att just idag mår jag rätt bra, så även om de är ute sent så kommer jag gärna och skjutsar dem hem. För jag vill vara en mamma som hämtar. Även om det är mitt i natten.

Då kom min dotter in i köket.                                                      ”Vad är det som luktar så gott? Kan du göra lite till, jag vill också ha!”

Hon dukade bordet och så åt vi min championpasta. Jag hade stått i köket och fungerat som en riktig mamma. Och båda barnen älskade det. Just där och då infann sig den trygghet jag alltid vill ge dem, och jag fick för en stund vara precis den mamma jag vill vara.

Monika Nyström

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.