Kategorier
Bloggen

Tappat all kontroll

Så kom mötet med läkaren som skulle presentera min vårdplan, dvs berätta vad de beslutat att göra för att ta bort cancern från min mage. Eventuellt hade tumören börjat påverka intilliggande körtlar så beslut hade tagits att via en titthålsoperation ta bort den del av tarmen där tumören satt, med marginal. Vävnader, blodkärl och körtlar i närheten skulle också tas bort. Tid för operation blev en vecka senare. Om tumören hade spritt sig, och beroende på tumörens karaktär, skulle man efter operationen besluta om eventuell cytostatikabehandling.

Jag försökte tänka ett steg i taget. Förberedde min kropp att orka med den påfrestning en operation innebär. Försökte förstå att barnen skulle ha skolavslutning i samband med operationen, önskade att de hade förmåga att känna sommarlovslycka, trots allt.

Plötsligt låg jag där på operationsbordet. Allt hade gått så snabbt. Jag kände mig pigg och stark och positiv. La min kropp och min hälsa helt i händerna på läkarna. Kirurgen som skulle söva mig klev fram till mig precis innan han satte igång narkosen.

”Jaha, du arbetar som biträdande rektor? Då måste du ha väldigt svårt för det här, att släppa kontrollbehovet.”

Det hade han rätt i. Från den stunden tappade jag all kontroll. Jag sövdes ner, väcktes upp, kunde inte bedöma om det gjorde ont, stygnen var dolda med plåster, och kroppen var stel och svår att röra. Jag kontrollerade inte vilken mat som serverades, när lampan släcktes på kvällen, och inte ens urinblåsan kunde jag få att tömmas så mycket som krävdes. Besök på sjukhuset var inte tillåtet, jag kände mig ensam, livet var orättvist.

Då kom natten jag trodde att allt var slut. Först kom frossa. Jag kräktes. Baddades och pysslades om av olika sköterskor, och jag försökte bita ihop. Sen steg febern. Sköterskan ringde jourläkaren mitt i natten som sprang in och klämde på min mage. Jag frågade rakt ut om det fanns en risk att tarmen hade spruckit. Jag fick inget svar, bara besked om att man hade skickat en begäran om att jag skulle röntgas.

”Jag orkar inte mer.” minns jag att jag viskade till en sköterska. Vad var det som var fel, var det blodförgiftning, var tarmen trasig, eller var det en infektion som gått över styr? Det var inte dödsångest jag upplevde, för jag var inte rädd. Men det var en påtaglig insikt om att det kanske är nu som det tar slut.

Jag sände ett sms till båda barnen. Ville att de skulle läsa orden ”Jag älskar dig.” om det nu var de sista orden jag skulle få ge dem.

Det var den längsta natten i hela mitt liv. Att inte veta om jag skulle leva i gryningen.

Ett andetag i taget, av Renaida

Monika Nyström

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.