Kategorier
Bloggen

Att acceptera

Jag läser i min journal att flera sköterskor gjort anteckningar dagarna efter operationen om att de bedömt mig vara nedstämd, ledsen och orolig. Infektionen hade stoppats med stark antibiotika, men jag minns att min uppgivenhet växte för varje timme jag var på sjukhuset.

Jag fick inte ta emot besök, men på kvällen då jag hade vaknat upp efter operationen fick jag ett sms från min son. Han hade hittat en fyrklöver, och han skrev att han hittade den till mig. Bilden han sände mig av fyrklövern gav mig den tur och kärlek som jag behövde för att ta mig upp till ytan igen.

Fyrklöver har han och jag letat efter sedan han var liten. På vår väg genom sorgen efter att hans pappa dött stärkte vi oss med små tecken i naturen. Som hjärtan. Stenar, blad, regnpölar, moln eller barkbitar formade som hjärtan; det brukade vi säga var små hälsningar från hans pappa. Och när vi önskade oss extra tur i livet sökte vi efter fyrklöver. Att han just den kvällen då jag opererades hade turen att finna en fyrklöver till mig tror jag betydde lika mycket för honom som för mig.

Efter en vecka på sjukhuset, med fortsatt ordinerad antibiotika, fick jag äntligen komma hem. Men nästa steg kom direkt. Tumören hade spritt sig till en körtel och för att säkerställa att cancern inte skulle komma tillbaka rekommenderades jag en cytostatikabehandling, med omedelbar start.

Att återigen ha ordet cancer på köksbordet, i vardagen, i samtalen och tankarna, kändes overkligt och osannolikt. Orättvist. Jag försökte hitta mitt sätt att acceptera det hela. Tänkte att detta är väl den väg jag av någon anledning är tänkt att vandra.

Jag kände mig lugn i samtalen med barnen, jag visste hur jag skulle svara dem och prata med dem. Jag började gå in i mig själv, pratade inte med så många andra, behövde vara själv. Men en skuldkänsla började växa i mig. Skuld över att vara orsak till att barnen tvingades se sin andra förälder bli sjuk i samma sjukdom. Sorgen över att se barnen som anhöriga till en svårt sjuk förälder, igen, var kvävande.

Monika Nyström

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.