Kategorier
Bloggen

Häggen slog ut den dagen

Häggen slog ut den dagen, i mitten av maj 2020. Jag minns att jag tänkte att det kändes hånfullt; att våren slog ut i blom precis i samma ögonblick som mitt liv tog en fruktansvärd vändning.

Under en tid hade jag mått konstigt. Jag var trött och gissade att jag sov för lite. Jag hade konstiga symptom som att jag alltid var hungrig, klåda som kom och gick, och så det mest udda; jag hade ett enormt behov av att knapra på isbitar. Jag sökte mig till slut till läkare och bad att få göra tester på min sköldkörtel, för det har jag förstått kan ge märkliga symptom.

Min läkare ringde upp mig direkt när provsvaren kom. Sköldkörteln verkade må fint men jag hade akut blodbrist. Han sa att det var underligt att jag ens orkade stå upp, för blodvärdena låg på en nivå där jag borde ha behövt blodtransfusion. Men eftersom jag var så opåverkad tydde det på att min kropp hade förlorat blod långsamt, under mycket lång tid.

Jag skickades på koloskopiundersökning, det vill säga man ville kontrollera mina tarmar inifrån med en kamera. Jag var inte orolig, för min mage fungerade bra, jag hade inte ont och hade aldrig sett blod i avföringen. Jag var lugn, solen sken, och efter undersökningen skulle vi äta glass, under en blommande hägg.

Det var en ung läkare som genomförde den obehagliga undersökningen. Han var koncentrerad, och gav mig korta instruktioner om hur jag skulle ligga för att kameran skulle nå rätt. När kameran var längst inne i tjocktarmen förändrades ansiktsuttrycket hos läkaren och han sa ordet ”biopsi” till sköterskan.

Sedan frågade han om jag hade någon anhörig med mig. Jag brast i gråt. Jag har otroligt svårt att gråta inför andra, men precis här hade jag varit förut, jag hade sett den typen av blick och hört sådana ord från andra läkare. Läkaren frågade mig om det gjorde ont, om jag ville ha smärtlindring. Jag förklarade att mina barns pappa dog av cancer för några år sedan, så jag förstod precis vad det här handlade om. Han såg min rädsla, och så avslutades undersökningen. Jag fick klä på mig, be min pojkvän komma med till läkarens kontor, och där fick vi den första domen.

Läkaren var påtagligt berörd av det jag berättat om min historia. Det måste ha varit ett svårt samtal för honom att hålla, med mig och min pojkvän som satt intill mig. Läkaren var rak och sa att det han fann, bedömde han vara en elakartad tumör. Jag hade cancer.

Monika Nyström

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.