Kategorier
Bloggen

I jämförelse kan inget mätas med det

Jag fick nyligen en fråga om hur jag reagerar på och hanterar situationer när jag ska stå och tala inför en stor publik, eller ta mig an andra svåra uppgifter. Som svar försökte jag förklara att jag har en historia som innehåller ögonblick som var svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Och i jämförelse kan inget mätas med det.

Jag tänker på den där dagen då jag som 32-årig småbarnsmamma, klev in på onkologiläkarens kontor med min nyopererade man i handen, och inom mig visste att vi skulle få den värsta tänkbara domen under de kommande minuterna. Jag minns att jag på något outgrundligt sätt fortsatte att sitta rakt i stolen, att jag vände mig mot min älskade, och såg skräcken i hans ögon.

Och så den där stunden på vårdhemmet, där min man snart skulle till att dö, då min fyraåriga dotter tog mig åt sidan och frågade:

”Men hur klarar man sig utan en pappa?”

Att stå kvar där, med blicken tryggt fäst i hennes små ögon, krävde mer mod och kraft än jag kan sätta ord på.

Jag minns också dödsögonblicket. Då jag med min hand på hans bröstkorg kände hjärtat sluta slå. Och hur jag då vände mitt ansikte mot vår son, som vaknat i gryningen kanske för att han kände på sig att nu skulle hans pappa dö. Vår sons sorg, som sedan den dagen har legat som ett skimmer i hans blick.

I jämförelse med det finns inget som kan mäta sig.

Att förmedla hur de där svåra ögonblicken kändes, både i mitt inre och hur våra barn reagerade på den tragiska situation som familjen hamnade i, det har visat sig vara otroligt värdefullt. Några gånger varje år föreläser jag om vad som händer när cancer drabbar en småbarnsfamilj. Och det är där som allting får en mening. I alla mina möten med människor som berörs:

De blivande läkarna, som i min berättelse för första gången får en inblick i vilken verklighet de ska kunna bemöta och hantera. De vilsna sörjande, som lyssnar till mina ord om att livet kan levas igen, att sorgen är vacker och inte endast tynger, i deras leenden kan jag se glittret komma tillbaka. De erfarna kirurgerna, som tack vare min förmedling av känslor, kan höja blicken och se både patienter och anhöriga med nya ögon. De tålmodiga lärarna, som står osäkra inför den elev som just förlorat en förälder – jag kan ingjuta mod i dem och förklara att det viktigaste uppdraget som vuxen är att vara medmänniska.

Att stå inför människor jag inte känner, och beskriva mitt livs mest smärtsamma ögonblick, det är bland det svåraste jag vet. Men alla möten med människor som genom min berättelse i sin tur kan göra skillnad för ett barn i sorg, det gör allting värt det. Och dessutom finns det ingen svår situation som kan mäta sig med det jag redan upplevt.

Monika Nyström

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.