Kategorier
Bloggen

Jag var aldrig rädd för döden

När jag var liten var jag alltid rädd, för allt. För åskan, mörkret, ensamheten. Jag var rädd för hundar, fyrverkerier, fåglar, hav och sjöar, insekter, starka ljud. Jag var rädd för att gå själv över skolgården, att prata inför klassen, att dansa när någon såg på, att göra fel, att hamna utanför. Jag oroade mig för att jag inte skulle kunna somna på kvällarna, jag skrämdes av att se Hulken på tv och fasade för alla former av förändring. Jag var rädd varje dag.

Men jag var aldrig rädd för döden. Tvärtom. Döden var jag nyfiken på.

Så länge jag kan minnas har jag haft en särskild förkärlek till sagor, filmer och berättelser om döden. Från min barndom minns jag alla folksagor, som nästan alltid rör ämnet döden. Mig gjorde sagorna nyfiken på den, inte rädd för den.

Den saga jag älskade mest som liten var Flickan med svavelstickorna, om den fattiga lilla flickan som säljer svavelstickor men som till slut dör, ensam i den kalla vinternatten. Hjärteskärande, dramatiskt, och för mig som liten flicka gav det mersmak. Jag ville veta mer om hur döden kan se ut. Fler svar fanns att få i Astrid Lindgrens sagor, som ofta handlar om döden; Allra käraste syster, Sunnanäng, Spelar min lind sjunger min näktergal, Mio min Mio och givetvis Bröderna Lejonhjärta.

Film såg jag också gärna som liten. En film som gjorde stort intryck på mig under min uppväxt, är Jim och piraterna Blom., av Hasse Alfredsson. Scenen där självaste Döden/Liemannen, i denna film kallad Kolavippen, plockar ut den tunga sorgestenen ur den lilla pojkens bröst är den finaste filmscen jag vet. Kolavippen bankar sönder sorgestenen och säger;

”Här har vi sorgens själva kärna. Se så den gnistrar! Det är den finaste biten av sorgen, den ska du aldrig göra dig av med för den behöver du för att förstå andra. Den liksom lyser upp dig inuti!”

Hasse Alfredsson gav mig därmed en vacker och meningsfull bild av sorgen. Den vackra gnistan har jag sparat och dekorerat min egen stora sorg med. Jag tror att det har hjälpt mig mer än jag kan förstå.

Den där nyfikenheten jag alltid känt inför döden, är ett intresse som fortsatt med åren. Filmer jag såg som ung vuxen, och som dröjde sig kvar extra länge i mig är t ex; Meet Joe Black, Flatliners (Dödlig puls), City of Angels (Änglarnas stad), What Dreams May Come (Drömmarnas värld) och givetvis favoriten Ghost. Det här är kanske inga mästerverk och stora filmklassiker, men de olika vinklarna som filmmakarna närmar sig det svåra ämnet döden, det fick min nyfikenhet att spinna igång.

Vad händer efter döden? Flickan med svavelstickorna fick se sin avlidna mormor i dödsögonblicket, Bröderna Lejonhjärta kom till Nangijala, Sam i Ghost kunde låna en annans kropp för att ta avsked av sin älskade, innan han vandrade in i ljuset. Sagor och filmer kan måla upp svaren. Men hur är det på riktigt? Den nyfikna frågan bär jag vidare.

Att jag inte har varit rädd för döden utan istället fascinerats av den, tror jag var avgörande för hur jag hanterade tillvaron då min man blev dödssjuk. Med det inte sagt att vårt öde gjorde mindre ont, eller min förtvivlan gjordes lättare. Men modet att stå där intill döden, med mina små barn i famnen, och lugnt förklara dödens fysiologi, det klarade jag nog lättare tack vare att jag inte var rädd. Den lilla flickan som var rädd för allt, utom döden, blev den trygga, nyfikna, modiga mamman i det ögonblick då det behövdes som mest. DET är jag tacksam över.

Monika Nyström

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.