Nu är det tunga dagar. Det finns inget som håller mig uppe. Jag nöjer mig med att stå ut, och ordna så att barnen har det bra. Och att hunden får sina promenader. Att tvätten blir tvättad och räkningarna betalda.
Cellgifter har en förmåga att ta död på själva livslusten. Jag har liksom tappat min tro. Jag menar inte en religiös tro, den har varken förstärkts eller försvagats. Mina existentiella frågor har varken fler eller färre svar nu än innan cancern tog över mitt liv. Men det är just det; jag som person finns inte kvar, jag har endast varit cancerpatient den senaste tiden.
Jag har inte varit den biträdande rektorn på länge. Jag har misslyckats som mamma, partner och vän. Jag brukar inte längre sminka mig, mitt hår är så slitet efter behandlingen så det borde klippas av. Min kropp känner jag fortfarande inte igen, svullnad och smärta dominerar än. Jag finns liksom inte kvar. Den vanliga Monika är helt borta.
Jag har erbjudits möjligheten att få stöd från Centrum för cancerrehabilitering, både vad gäller det fysiska och det psykiska måendet. Vid ett första samtal om vad just jag behöver stöd med fick jag prata med en sköterska. Hon konstaterade att jag just nu befinner mig i en depression och att vi ska hjälpas åt att ta ett steg i taget.
Under samtalet tog jag upp det jag har hört om att man kan kastas in i klimakteriet då kroppen utsätts för ett trauma. Jag frågade om en tarmoperation kanske är ett sådant sorts trauma och ifall det finns risk att det skulle kunna drabba mig. Ja, hon sa att det stämde, och särskilt efter den tunga behandling jag genomgått under ett halvår, kan kroppen reagera med att kliva in i klimakteriet.
Jag kan säga att de orden inte lättade min deprimerade sinnesstämning. Jag vet inte hur jag ska orka. Varje liten motgång eller ny utmaning sänker mig till en nivå där jag inte vet hur jag ska kunna ta mig upp igen. Jag får råd om att försöka se det ljusa och positiva i varje dag, och det är ju precis så jag har levt så länge. Trots allt svårt jag mött så har jag sökt reda på de där ljusstrålarna som letar sig in mellan sprickorna. Jag har alltid hittat de magiska små spåren av att livet kommer att bli bra igen.
Men var finns de spåren nu?
Jag har åkt upp till mitt hus i Leksand, för att få vara ensam, och ge mig tid och ro att söka efter min magi. Den brukar jag alltid kunna hitta här. Här finns själva grunden till den jag är, här är min plats på jorden. Men det går långsamt. Och otåligheten i mig skriker.
Men den finns där. Magin. I natt såg jag snön på husets tak glittra i månens sken. I morse såg jag dimman smeka berget mitt emot vår by. Vackra ögonblick, som en gåva av naturen. Sen fann jag ett torkat blad i källaren, med formen av ett hjärta. Framför ljusen jag skulle tända låg en kortlek, och ett pappersark med mitt och barnens namn skrivna på rad, för att räkna samman poängen. Min dotters ritade porträtt av mig hänger på källardörren, och min sons gamla fotbollsskor ligger under min säng.
De gamla gosedjuren som fyller nästan ett helt rum, kastrullocket utan handtag, snäckorna vi plockade i Grekland, körsbärsträdet som vi planterade tillsammans, den torkade fyrklövern från en sommar för länge sedan. Här finns spår av vårt liv. De små detaljerna, det där som hela tiden har fått mig att tro på magin i livet. Långsamt finner jag spåren, färgerna och solstrålarna igen. Trots smärta, nya hormoner och motgångar. Även om det går långsamt ska jag ta mig upp igen. Det blir bra.
