Kategorier
Bloggen

Grubblerier

Kanske grubblar man mer över livet och hur det har varit när man drabbas av svår sjukdom. Jag grubblar. Ofta tänker jag på allt som jag och barnen har gjort, upplevt, tvingats möta och allt som vi har klarat av tillsammans. En kväll pratade jag med min son om våra resor. Jag har rest mer med dem än jag trodde att jag skulle våga göra. Jag har själv aldrig tyckt om att resa, men jag ville visa dem världen. Och det har jag gjort.

Sen pratade vi om att åka skidor, vilket jag aldrig har lärt mig. Men barnen åker slalom och snowboard. Jag är stolt över att jag kunnat ordna så att de har kommit iväg till skidbackar under hela sin uppväxt, trots att deras mamma egentligen tycker hemskt illa om allt som har med pjäxor, liftar och hög hastighet att göra. Men min son försökte nu återigen att övertala om mig att prova. Han sa:

”Du vet, man måste ramla tusen gånger innan man har lärt sig något nytt, men sen kan man! Precis som du alltid sa till mig när jag var liten.”

Jag minns när det sas till honom för första gången. Han var tre-fyra år och skulle premiärprova att åka skridskor. Den som sa de där orden om att man måste ramla innan man lärt sig något nytt var hans pappa.

Men min son minns det som att det var jag, att det var mina ord. För jag är den som har givit dem flest minnen. En del av mig sörjer att deras pappa inte hade mer tid på sig att få ge dem så många minnen. En annan del av mig börjar inse vilken viktig roll jag har haft i deras liv. Och jag ser ibland i deras ögon att de vet hur mycket jag har kämpat.

 

Min cellgiftsbehandling är nu över, på julafton tog jag de sista cellgiftstabletterna. Min kropp är dock sliten. Trasig. Smärtan i händer och fötter har blivit värre. Det är nervskador som uppstått av cellgifterna, och som till viss del kan bli bestående men. En tryckande trötthet är konstant närvarande i mig, och själen är vilse och utmattad.

Men jag kämpar på. Hoppas på att få vakna en morgon med en ny lust i kroppen. Än så länge är jag fortfarande smärtsamt lustlös. Glädje infinner sig ytterst sällan, jag nöjer mig liksom med att stå ut. Jag lägger fokus på att se till att barnen har det bra.

I det läge jag och vi befinner oss, är det den prioritering jag gör. Barnen har rätt att få både behov och önskningar tillgodosedda och uppfyllda. Jag vet att jag har en skyldighet att också ta hand om mig själv. Tillåta mig att gå in i en läkeprocess, som jag vet kommer att bli tung. Snart påbörjar jag den resan. Men först vill jag se barnen. För jag vill vara den där föräldern som fortsätter att ge dem minnen, råd och kloka ord.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Kommentera