Kategorier
Bloggen

Tacksamhet

Den här låten spelade min dotter för mig när vi satt i bilen en dag. Hon brukar välja låtar när vi är ute och åker. Jag gillade den, och sparade ned den. Först några dagar senare lyssnade jag mer noga på texten och förstod vad den handlar om.

Det kanske fanns någon tanke i henne om att spela just den låten, kanske var det bara en slump. Jag hoppas i alla fall att hon kan finna stöd i musiken. I kompisar. I sin fantastiska lärare. Eller någon annanstans. För jag kan inte riktigt vara hennes bästa stöd just nu. Och det gör mig så ont.

När hennes pappa dog höll jag hennes hand, igenom allt. Vi grät, skrattade, blev rädda, exalterade, osäkra, trygga och nyfikna, tillsammans. Hon låg intill mig och sov på nätterna och jag fanns alltid där, i alla gräl, alla lyckliga ögonblick, i alla äventyr och överraskningar.

Men nu ska hon bryta sig loss från mig. Och precis när frigörelseprocessen för oss två gjorde som mest ont, blev jag sjuk. Hur orättvis den tajmingen var kan jag slås av dagligen. Hur orättvist det är att hon ska se sin andra förälder bli sjuk i samma sjukdom, det har jag svårt att acceptera. Men nu blev vårt öde så här, och jag kan bara hoppas att vi tar oss ur det.

Hon reagerar mot mig med ilska. Obeskrivlig ilska, kanske som de flesta döttrar gör just mot sina mödrar under en viss period. Kanske just min flicka måste klippa av ett mycket hårdare band till sin mamma än många andra, för hon har bara haft mig. Vår symbios måste släppas taget om, och det är klart att det gör ont.

Jag försöker att välja strider. Jag försöker att finnas tillgänglig, nära, närvarande, men inte i vägen. Släppa taget och hålla kvar. Balansgången som är den svåraste på jorden. Sätta regler och känna tillit. Kontrollera oron och vara konsekvent. Ge ovillkorlig kärlek, och stå tryggt med famnen redo om hon behöver den. Jag gör tusen fel, särskilt nu när jag vissa dagar känner mig så sjuk, men kanske jag också gör några rätt. Kanske att hon om några år kan se att jag gjorde mitt bästa. Att hennes lycka alltid var mitt främsta fokus.

Ikväll orkade jag i alla fall vara den där mamman jag var förut. Jag var glad. Lagade middag, även om vi alla tre åt på olika tider, så som vi ofta gör då alla är upptagna med sitt.

Men sen fick jag tid med dem båda, på sätt och vis. Jag tittade på Idol med min dotter, och vi kommenterade, skämdes och fnissade som vi alltid brukar göra. Och sen, fastän klockan hunnit bli 23, orkade jag köra och hämta min son och hans kompisar från gymmet, så där som jag brukade förut.

Ingen av barnen förstår nog hur värdefulla de små detaljerna av vår vardag är för mig. De förstår nog inte hur tacksam jag somnar i natt. Den känslan är så skön, och så saknad. Tacksamheten.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar