Kategorier
Bloggen

Om en pojke, min pojke

Cancerfondens nya reklamfilm träffar hjärtat. Se den! Om en tonårspojke i gymnasiet, som lever med bara en förälder, som blir sjuk i skitsjukdomen. Det kunde vara min son. Hans blick är lika orolig som pojkens i filmen.

Min son håller mig visserligen inte särskilt ofta i handen men han tar in hur jag mår. Månar om. Sköter disken utan påminnelse eller vädjan. Pratar mer med mig än innan jag blev sjuk. Berättar ofta små anekdoter om sin pappa. Han var drygt sex år när hans pappa dog. Han minns allt. Han minns vad de åt, vilka filmer de såg, vilket godis de köpte, vad de pratade om och hur det såg ut på sjukhusen där pappa vårdades. Och han sjunger fortfarande med i låtarna av Lasse Winnerbäck som han lärde sig utantill med sin pappa.

En historia, som han har berättat för mig flera gånger, är från en kväll då han sov över på Radiumhemmet, i en säng intill pappas sjuksäng. Just den natten förlorade hans pappa förmågan att röra sina ben, och min son minns hur han föll ihop på golvet. Han minns att en kopp te revs med i fallet, och att pappa bad honom att ringa på larmknappen. Min son har berättat hur rädd han kände sig i det ögonblicket.

Jag kan också ana hur rädd hans pappa var, där på det kalla golvet i det lilla rummet på Radiumhemmet. Att vara den trygga starka vuxna föräldern, fast kroppen går sönder och han inuti säkert kände sig alldeles liten.

När jag har mina tyngsta dagar, då kroppen är full med cellgifter och bara kan ligga stilla, eller när jag sitter på golvet i duschen, för att jag måste lägga energin på att få gråta istället för att stå, då känner jag mig så där liten. Det är ok, jag tillåter min ynklighet. Men sen måste jag bita ihop. Jag måste orka fråga om och hjälpa till med läxor, ta emot provokationer, vara tålmodig, lyssna på det de vill berätta. Jag vill orka hålla oss flytande alla dagar. För jag har alltid gjort det, ända sedan deras pappa förlorade sitt liv.

Min son är inte sex år längre. Han är nästan vuxen. Han minns och bär vår historia, och jag tror att den har gjort honom till en vis, insiktsfull och empatisk person. Jag har fått vara med och visa honom vägen genom sorg, barndom, mardrömsnätter och busiga sommarlovsdagar. Jag har funnits vid hans sida i svårigheter, skolbekymmer, pubertet och saknaden efter pappa. Jag vill få vara kvar med honom in i vuxenlivet också. Jag vill, precis som pappan i Cancerfondens film, få stå där med ett plakat på hans studentdag. Och jag vet att av alla människor på jorden så är det mig han vill se där.

Monika Nyström

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.