Kategorier
Bloggen

Finns jag kvar?

Behandlingen börjar närma sig sitt slut. På julafton kommer jag att ta de sista cellgiftstabletterna. Jag talar om för alla att jag har börjat räkna ned. För det är vad jag önskar att jag kunde göra.

Vid det här laget har cytostatikan slitit ut mig. Min kropp känns trasig. Magen smärtar, ärren kliar, händerna svider, i munnen smakar det metall, och illamåendet finns ständigt närvarande. Det tär på själen att konstant må illa, känna kroppen så skör, och att samtidigt försöka tvinga sig ut och röra på den.

Jag tar ofta långa promenader. Mina ben har nog fått mer träning nu än jag hunnit ge dem då jag arbetar och är frisk. Men varje dag blir stegen tyngre. Benen går långsammare. Höfterna är stela och ibland fastnar rörelsen i lederna. Läkaren förklarade för mig att det är nerverna som nu börjat reagera på cellgiftet. Nervernas förgiftning sätter spår av en klumpighet i kroppen. Jag vinglar, har svårt att hålla balansen, händerna blir fumliga och benen stela.

Mitt utseende har också påverkats. Magen och ansiktet är svullet, Ansiktet svider, huden är torr, håret är risigt och uttunnat, hela mitt yttre har ändrats. Spegeln visar en Monika jag absolut inte känner igen. Ögonen är dystra, blicken liksom uppgiven. Magen är öm så just nu finns endast ett par jeans jag kan ha på mig. Det gör inget, vem bryr sig om vad jag har på mig liggandes här i soffan.

Men allt sammantaget har det gjort att den Monika jag är, har försvunnit. Det finns inget av henne kvar. Kanske sover hon bara?

Rent fysiskt är det otäckt. Jag känner mig så mycket äldre än jag är. Mentalt är det utmattande. All min energi går åt till att leta anledning att fortsätta. Långa stunder sitter jag bara och stirrar rakt fram. Med darriga händer försöker jag skriva något. Jag planterar om en blomma, läser en artikel och provar ännu en gång om kaffet kanske smakar gott igen. Det gör det inte. Tungan bär sin egen smak. Och hur många ljus jag än tänder är det så mörkt att jag knappt kan se.

Nu låter mina ord säkert mer dystra än de är menade, men jag vill ändå kunna sätta ord på hur jag upplever det. Det är som att livslusten har runnit ur mig. Att cellgifterna trasat sönder delar av själen också, som om själen är uppbyggd av fysiska celler. Kanske är det så?

Det är inte så långt kvar nu. Så jag håller ut. Jag använder varje dag åt att fånga de små stunderna då barnen behöver mig. Själv behöver jag dem mer än de någonsin kan förstå. De är min livslust. Det är dem jag vill resa mig igen för. De ska få tillbaka en mamma som kommer ihåg hur man skrattar, lever och älskar. Jag ska bara starta resan tillbaka först. Jag anar att det blir en lång resa. Men jag har färdats på vådliga vägar förut, så jag har kompassen inställd och är redo.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Kommentera