Cancer är en ensam sjukdom. Det händer någonting inuti en när man får diagnosen. Cellgifterna tar kål på en massa celler i kroppen, och tyvärr även livslusten. Vissa dagar handlar det rent bokstavligt om att överleva fram tills man får gå och lägga sig igen. Tankarna är svåra att hålla positiva. Fokus ligger konstant på sjukdomstillståndet, blodvärdena, biverkningarna och dagsformen.
Jag minns när barnens pappa var mitt inne i sin cytostatikabehandling. Han brukade ta långa promenader i skogen ensam på dagarna när jag jobbade. En gång berättade han för mig att det fanns en sten i skogen där han brukade sätta sig för att gråta. Idag är det jag som går i den där skogen och jag undrar fortfarande vilken sten han brukade sitta på. Förut brukade jag undra varför han valde att gråta där ensam, istället för tillsammans med mig. Idag förstår jag.
Tankarna går inte alltid att dela. Rädslan, insikterna, farhågorna och förberedelsen, den är svår att förmedla. Det som sker inuti mig, det måste få ha sin gång. Men det gör mig inåtvänd. Svår. Enstörig.
När jag förstod vid koloskopiundersökningen att det fanns en tumör i min tjocktarm, satt min fästman utanför och väntade på mig i bilen. Läkaren bad honom komma in och sitta vid min sida när jag skulle få beskedet efteråt. Min fästman höll mig i handen under hela samtalet. Han följde med mig till röntgenundersökningarna, hämtade ut mina mediciner från Apoteket, och när jag opererades satt han utanför i bilen och hade svårt att åka därifrån.
Det var han som hämtade mig efter den där vidriga veckan på tarmavdelningen, när jag nyopererad och ynklig stapplade ut från sjukhuset. Han mötte upp mig, smög upp till avdelningen, med en gömd nejlika i handen. Han har varit mitt sällskap vid varje cytostatikabehandling. Han har vårdat och pysslat om mig, och oroat sig för mig. Han har varit med mina barn, kört dem dit de har behövt skjuts och tagit dem till läkare när de ramlat med moppen. Han har känt dem båda länge och har haft en viktig roll för oss alla, då cancern stormade sig in i våra liv.
Jag har många gånger varit en usel flickvän, och den lilla energi jag har i mig måste jag i första hand ge till barnen. Jag bär en rädsla över att kanske inte få finnas kvar i deras liv tills de blir vuxna, så jag känner en stark förpliktelse att värna om varenda sekund jag kan ge dem av min kärlek. Att orka ta striderna, hjälpa dem med uppsatser och skolarbeten, forma omständigheter i vårt hem som ger dem trygghet och finnas tillgänglig när de vill prata, fråga eller berätta något.
Kanske får jag femtio år till i jordelivet, ingen vet. Jag kanske kan få bli både farmor och mormor. Jag kanske kan bli en fantastisk flickvän. Jag kanske kommer att få bygga ett växthus med min älskade, hångla på en brygga i solnedgången, dela en flaska champagne i min bubbelberså med den jag älskar. Jag önskar det. Jag ska bara kravla mig igenom det här förskräckliga först. Jag ska bara överleva tills mörkret har blivit lite mindre mörkt.
