Idag är det den nationella anhörigdagen. Jag som har engagerat mig i frågan om anhörigskap vet hur mycket som görs denna dag för att lyfta de anhörigas rättigheter. Jag vet hur mycket som har blivit bättre, hur många eldsjälar som finns där ute och hur mycket stöd och uppmärksamhet som har väckts under de senaste åren. Men jag vet också vad som fortfarande inte anses vara så viktigt ens inom anhörigskapets ramar. Barnen.
Den där 12-åringen vars mamma vårdas på en bröstcanceravdelning. Han som inte var med på idrottsdagen och som inte har pluggat till matteprovet, för all möjlig tid vill han sitta vid sin mammas sida. Vem frågar hur han ska orka? Vem håller om honom och viskar att allt kommer att bli bra?
Den där 6-åriga flickan som har en pappa som är så djupt deprimerad att han glömmer att servera frukost, har svårt att hitta fram till förskolan och som alltid kommer för sent. Finns det någon som ser till att hon kommer i tid till skolan till hösten? Finns det någon som ordnar fram en smörgås eller ett äpple till den lilla som är hungrig?
Den där 16-åringen som har en mamma som dricker för mycket vin, varenda kväll. En mamma som alltid somnar i soffan, missar att betala räkningar och som aldrig kommer med på utvecklingssamtalen i skolan. Vem talar om för den tonåringen att hen fortfarande är ett barn, och har all rätt i världen att få vara det?
Den där 3-åringen som inte förstår varför mamma ofta har så ont i armarna så att hon inte orkar lyfta upp sin dotter i famnen. Finns det någon som försöker förklara för henne vad MS gör med kroppen, hur den känns och att sjukdomen inte alls påverkar mammas förmåga att älska sitt barn?
Den där 8-åriga pojken vars pappa ligger döende, inte på ett sjukhus, men mitt i vardagsrummet. För dit har man tagit en sjukhussäng och tänkt att det är bra för barnen att pappa får dö hemma. Har någon frågat pojken om det känns bra? Har någon sett rädslan i hans blick? Har någon talat om att så här ska det inte vara. Pappor ska inte få dö och livet SUGER när det ändå har blivit så för just er.
För vissa av de här barnen råkar det infinna sig en vuxen, kanske en undersköterska, som ser det där som inte alla hinner eller kan se. Någon av dem kanske har en lärare som vågar fråga om sådant som man egentligen inte pratar om. En annan kanske har en kompis som vet och förstår, en mormor som finns nära eller en fotbollstränare som barnet kan ty sig till.
I hälso- och sjukvårdslagen finns ett tillägg som ålägger sjukvårdspersonal att uppmärksamma barn som är anhöriga. Sjukvården är ansvarig för att ge barn råd, stöd och information, om man som minderårig befinner sig i någon av ovanstående situation. Men det är bara ord. Jag vet att rutiner för hur detta ska gå till saknas på många sjukhus. Och det saknas förstås resurser.
I skollagen och läroplaner finns tydliga instruktioner om att varje enskild elevs hemsituation måste tas i beaktande. Men hur görs det? Vågar vi prata om sjukdom, svårigheter, sorg och död i klassrummen? Vågar vi visa medkänsla, lägga oss i, fråga, krama? Vågar vi lyssna? Vågar vi se?
