Kategorier
Bloggen

Nu måste du få vila

En av de starkaste upplevelser jag någonsin haft, är en dröm jag hade strax efter min mans död. Han kom till mig i drömmen som för att ta farväl.

Vi sa aldrig ord om avsked till varann då han ännu var i livet. Vi kämpade vid varandras sida under den där cancerns framfart, men vi satte aldrig ord på det tillsammans. Han tvingades att släppa taget om oss. Jag slet för att hålla mig upprätt, för att vara trygg intill barnen och sköta allt praktiskt runt omkring oss.

Jag sov nästan ingenting den sista månaden av hans liv. Och all vaken tid oroade jag mig för allt, och lite till. En oro jag bar på gällde min egen kraft. Skulle jag orka ta mig igenom allt det här eller skulle jag krascha i det ögonblick han tog sitt sista andetag?

Kanske var det också hans oro? Kanske var det den oron som kom till mig den där natten, då han besökte mig så där tydligt. Han framträdde alldeles nära i drömmen. Höll om mig. Tröstade. Och så viskade han gång på gång:

”Nu måste du få vila Monika.”

Jag kraschade aldrig. Men gång på gång är jag fortfarande ytterst nära. De senaste veckorna har jag verkligen snuddat vid avgrunden. Känt mig mer vilsen än någonsin. Stött på motgång efter motgång, i allt.

Att större barn ger större bekymmer, det har jag förstått. De må vara mer självgående i mycket men upptar en helt annan del av min uppmärksamhet nu. De är vakna precis lika länge som jag på kvällarna och vill gärna ha mitt fulla fokus tills de stänger ögonen. Jag vill ge dem studiemotivation, glädje och närvaro. Jag behöver diskutera ekonomi med dem, svara på frågor om världsläget, terrorism och flyktingpolitik. Jag lotsar dem vidare i sorgen efter deras pappa, som titt som tätt sköljer över dem. Jag skjutsar till aktiviteter, hämtar på disco sena kvällar, lagar mat, hänger omaka strumpor på tork, försöker komma ihåg vilka veckodagar som vem ska ha med sig idrottskläder till skolan och vem som ska förhöras på engelska glosor.

Och så arbetar jag mer nu. Vill fortsätta brinna för det som jag tror att jag kan bidra med till världen. Och måste samtidigt arbeta för att få ihop vår ekonomi. Och städa huset, tanka bilen, sätta upp adventsstjärnor, baka pepparkakor och gå iväg med sopsorteringen. Jag borde ha framtidsdrömmar också. Ha en plan för åt vilket håll jag vill styra mitt liv.

Den dagdröm jag ibland unnar mig är att få luta mig mot någons axel och pusta ut. Att någon annan lagar middag en grå och kall tisdag, eller att någon annan dammsuger under min soffa. Att någon annan tjatar på barnen att de måste borsta tänderna, släcka lampan innan klockan är för mycket och att någon annan hämtar dem från träningen. Att få byta av med någon. I alla fall ibland. Att få pausa i kaoset och bara vila.

Jag dagdrömmer om att någon säger:

”Nu måste du få vila Monika.”

Monika Nyström

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.