Kategorier
Bloggen

Ett sting av rädsla

Jag undviker min spegelbild nu för tiden, vill inte se mitt svullna ansikte. Men igår kväll upptäckte jag att mina ögon var annorlunda. Jag bad min dotter se efter hur mina ögonvitor såg ut, och hennes svar blev:

”Oj då! De är jättegula!”

Ett sting av rädsla slog rot i hjärtat men jag lugnade min dotter och sa att det nog bara är cellgifterna som påverkar min kropp. Sen gick jag upp och la mig i sängen. Och grät. Googlade, och grät.

Det enkla svaret är nog att cellgifterna har slitit på lever och njurar. Det har antytts i de senaste blodproverna, att organen protesterar, att de påverkas. Jag tror att det kan vara så. Men att googla på gula ögonvitor ger svar som t ex cancer i bukspottkörteln eller att en cytostatikabehandling inte lyckats. Så himla dumt att googla! Istället för att invänta måndagsmorgonen och ringa till kontaktsjuksköterskan. För att fråga.

Men det jag också grät för i natt var insikten om att nu väntar den här sortens liv. Att alltid vara oviss. Att vid minsta symptom få det där stinget av rädsla över att cancern är tillbaka. Hur ska jag lära mig att leva med det?

Jag minns en period under mina barns pappas cancersjukdom. Hans cytostatikabehandling hade avslutats, för kroppen tålde inte mer. Men alla prover såg för tillfället fina ut, inga tecken på cancerceller fanns att finna. För ett tag. Ett par månader, visade det sig. Sen kom den tillbaka starkt och tydligt. Men det jag minns allra mest från den där korta cancerfria perioden var följande tanke:

”Hur länge orkar man leva med rädslan för att cancern ska komma tillbaka? En månad, ett år, tio år?”

Samma tanke bär jag givetvis nu. Hur ska jag bemästra den här rädslan? Att leva varje dag som om det vore den sista – ja det är klokt. Men att leva varje dag i rädsla för att det kan vara den sista, det är ohållbart. Det är det här min nästa resa kommer att handla om. Stegen jag ska börja ta när cellgiftsbehandlingen är över, kommer att bli tunga. Det är inte bara rädsla för framtiden jag ska lära mig hantera, jag måste bearbeta det jag har varit med om. Och så måste jag hitta mig själv igen. Orka se mig i spegeln. Bli hel.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar