Det var en gång en flicka, som vid sin fyra och ett halvt årsdag förlorade sin pappa. Den onda sjukdomen cancer tog honom ifrån henne. Hon fick lära sig om död och sorg långt tidigare än hennes föräldrar hade önskat. Avsked hade hon sedan dess svårt att hantera. Att säga hej då till någon, om än det endast var för ett par dagar innan återseendet, fick henne ofta att gråta. Hon kunde inte somna på natten om hon inte fick hålla sin mammas hand i sin.
Flickan växte upp. Hon hade sin mamma och sin storebror, och hon fick se världen. Den lilla familjen reste, upptäckte nya platser tillsammans, livet smakades, bråkades, kändes och testades. Sorgen över att inte riktigt komma ihåg sin pappa fanns alltid med, men hon hade ju sin mamma.
Sen började livet skava, hormoner flödade och flickan gick in i en tonårstid som skulle bli tung. Att frigöra sig från den där trygga handen, som höll hårt i hennes, varje natt under barndomen, skulle bli en svår resa att göra.
Och precis när livet hade börjat skava, kom den onda sjukdomen tillbaka, och slog rot i mammans mage.
Flickans första reaktion var: ”Det här kan väl inte hända igen?!” Den trygga handen försökte lugna, och hålla kvar sitt grepp men den var svag nu. Samma tanke om att historien upprepade sig fanns i mamman och rädslan började plantera sig som en mur mellan flickan och mamman. Törnesnåret växte sig taggigt och stack dem båda. Det som förut bara hade skavt smärtade nu svårt.
Ju svagare mamman blev i kroppen, desto mer ilska byggdes i flickan. Tystnaden la sig i huset, och de ord som ibland uttalades var ofta hårda. Hur många personer som än fanns i närheten av den lilla familjen, fanns det nog inga som kunde känna sig så ensamma som de två. Mammans sköra händer försökte rensa i rädslomuren, försökte nå fram till flickan mellan snåren.
Ibland infann sig små ögonblick av närhet. Det fanns korta stunder då båda var glada och kunde prata som förut. Mamman önskade att flickan skulle förstå att hon gjorde allt, varenda dag, för att försöka skapa förutsättningar för att de där stunderna skulle kunna komma. Mamman väntade. Fångade varje sekund av förtrolighet, som vore det ädelstenar. Hon la allting annat åt sidan för att finnas tillgänglig, närvarande, lyssnande, förstående och trygg.
Den onda sjukdomen har inte segrat. Mamman står emot och tänker inte ge med sig. Flickan kanske vet det, kanske hon förringar allvaret i situationen för att ens orka stå ut. Rädslans snår har trasslat in sig i flickans tankar, och mamman kan bara försöka visa hur man trasslar sig ur det.
Kanske kan törnesnåren bli det som förenar flickan och hennes mamma en dag. Kanske kan de se tillbaka och tänka på hur modiga och starka de har blivit av livets strösslande av orättvisor. För de tog sig igenom alltihop! De klarade både ljus och mörker och rädslosnår. Kanske kan flickan och mamman ta varandra i hand igen och ge sig ut på nya resor. Vi hoppas det.
