Kategorier
Bloggen

Njut, och lev!

Ibland tänker jag tillbaka på tiden då barnens pappa var svårt sjuk i cancer. Han insjuknade i en helt annan form av cancer än min, som han fick mycket starkare cellgifter, och även strålning, för. Han tappade allt hår. Precis allt, över hela kroppen. Han låg inne på sjukhus under tre-fyra dygn vid varje cytostatikaomgång, för hans cellgifter var så starka att de var tvungna att varvas med vanlig saltlösning för att inte chocka kroppen och blodkärlen för hårt.

Sen var han hemma ett par veckor innan nästa omgång påbörjades. Men jag minns inte hur han mådde när han var hemma. Jag minns inte att han mådde illa. Han tog sig ut på promenader varje dag och han hade aldrig svårt att äta. Jag minns inte att hans kinder brände och blev blossande röda så som mina kinder blir, och jag minns inte om han blev köldkänslig eller fick kramper i muskler som jag.

Han höll sjukdomen för sig själv. Tillät sig att vara sjuk på sjukhuset och höll energin och humöret uppe när han var hemma med mig och barnen. Det var hans sätt att ta sig igenom sin svåraste resa. Hans läkare och kontaktsjuksköterska har berättat om hans strategi för mig, långt efter hans död. Han pratade med dem om att han ville vara frisk hemma och sjuk på sjukhuset. Det var där han grät. Kände förtvivlan. Inte hos mig. Jag sörjer att han inte ville dela sin smärta, sin rädsla och sitt mörker med mig. Det gjorde oss båda så ensamma.

Jag har en helt annan strategi för att ta mig igenom cancerresan. Kanske läget i samhället påverkar mig, med utarbetad sjukvårdspersonal, ansträngda resurser, stor oro, förbud och restriktioner. För när jag beger mig till sjukhusen för behandling kliver jag in med styrka och ett leende på läpparna. Är trevlig, stark och positiv.

Hemma är jag en helt annan. Hemma tillåter jag mig att bli ynklig. Gråter. Påpekar var det gör ont, talar om när jag mår illa, upplever så starkt när jag är svag, och jag ser mitt mörker så tydligt. Jag får ord till mig om att träning är bra, att jag inte ska känna efter så mycket utan försöka se mer positivt på att behandlingen gör det den ska. Men jag fungerar inte så. Jag hittar min styrka genom att tillåta mig att vara svag. På den plats och med de personer jag känner mig trygg.

Jag är även övertygad om att jag vill visa barnen att det jag går igenom nu är något av det svåraste man kan ställas inför. Och jag vill visa dem mitt sätt att komma ut på andra sidan. Jag vill sätta ord på mina upplevelser, men inte bara för dem som står mig allra närmast, utan även för andra som kan få speglingar, och insikter om hur mycket gott som finns i livet.

Njut av det där glaset vin ikväll, ta en kvällspromenad med den du tycker om, ring din vän och tala om hur mycket du värdesätter hen, och krama om dina barn en extra gång, bara för att du kan. Njut, och lev!

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar