Kategorier
Bloggen

Det är vad jag måste

Nu är det tre dagar kvar till nästa cytostatikaomgång. Jag börjar känna mig rädd. Ska det bli precis lika illa den här gången? Kommer det att bli värre? Jag vet vad cellgifterna gör med min kropp vid det här laget. Det må döda eventuella eftersläntrande cancerceller, men det dödar också magslemhinnans celler. Kroppens alla slemhinnor påverkas faktiskt. Till och med ögonen smärtar det i. Och det ger neuropatiska reaktioner som tics, så att fingrarna rycker, eller låsningar i vissa leder, tungan kan stelna, vaderna värker, händerna darrar, och handflator och fötter blir extremt känsliga för kyla. De värsta dagarna kan jag inte ens lägga en fingertopp mot min mobil utan att få stickningar av ”kylan” som skärmen ger.

Mellan cellgiftsbehandlingarna har jag en hel vecka utan mediciner i kroppen. Någon sa att det är då jag får passa på att göra allting jag tycker är roligt. Men det är då jag också kan göra allt det där som jag måste. Jag måste hinna få undan tvätthögen, skura toaletterna, betala räkningarna, ringa försäkringsbolag, eller tandläkaren, och gå till optikern för att rätta till mina glasögon som blivit sneda.

Och så måste jag passa på att sätta mig in i sonens filosofiuppsats. Hur jag ska få min 17-åring att grubbla över existentialismen när han hellre vill åka till gymmet, det blir en svår nöt att knäcka. Jag måste också för hundrasjuttiotredje gången förklara för min 15-åring att jag inte tänker köpa en mopedbil till henne. Diskussioner om vilken tid de ska komma hem på kvällen, argumenterande i drogfrågan, resonemang om hur länge det är rimligt att spela datorspel på en skolkväll, eller hur lång promenad hunden behöver på morgonen, måste jag också mäkta med.

Och så ska jag mentalt ställa mig in på att det snart kommer dagar då jag bara ligger i soffan. Då jag har svårt att svälja, för att det växer som en klump i halsen. Dagar då smärtan i magen och illamåendet styr alla mina rörelser, och stunder då stickningarna i händerna gör att jag inte ens kan ta ut en mjölkförpackning ur kylen utan att rygga tillbaka. Jag måste samla på mig så pass mycket livslust att det räcker för två mörka veckor. Det är vad jag måste.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar