Den där skuldkänslan har jag burit på långt innan jag blev sjuk. Orationellt och oförnuftigt, men likväl en känsla av skuld. En skuld gentemot mina barn. För att de blev fast med mig när deras pappa dog.
När man är två föräldrar så misslyckas båda två, då och då. Men jag, som behövt vara både mamma och pappa, har varit ensam om att göra alla misstag. Bara jag som kan glömma att påminna om läxan, tappa humöret, laga mat som ingen gillar, sätta konstiga regler som måste ifrågasättas, bara jag som kan säga fel saker, vara pinsam, och bara jag som säger nej. Jag är den enda som tar emot deras tonårsilska och får de arga orden slungade emot mig. Endast min kärlek ska räcka till. Många gånger har jag undrat hur jag klarar det. Hur vi som liten familj kan klara det.
Vi har många andra omkring oss, både jag och barnen. Vi har många som hjälper och stöttar oss, som ger oss luft under våra vingar. Men den där skulden som redan hade byggt sitt bo i mig, den tog sig en helt ny plats i mitt inre när jag själv blev sjuk, och påbörjade en svår, oviss, tung och smärtsam strid mot cancern.
I början av juli, precis en månad efter operationen, sattes cytostatikabehandlingen igång. Varje behandlingsomgång inleds med att jag åker till sjukhuset, där jag får starka cellgifter intravenöst under några timmar. Jag har en venport inopererad i överarmen, så cellgifterna sprutas in där via ett dropp. När jag åkte hem från sjukhuset första gången fick jag med mig en hel kasse mediciner. Illamåendetabletter, kortison, allergimedicin för att inte reagera för starkt på cellgifterna, medicin mot förstoppning och en annan mot diarré, och så tabletterna som är fyllda med cellgifter. Under två veckor, varje morgon och varje kväll, ska cellgiftstabletter tas. Sen börjar behandlingen om med intravenös dos på sjukhuset och tabletter hemma i två veckor.
Det går bra. Det är vidrigt, men min kropp verkar stå pall. Mitt inre däremot. Där är kaos, det gör ont, det är mörkt, det är ensamt, det är högljutt och knäpptyst.
Vardagen kommer ändå, mitt i allt kaos. Jag står med min son i köket. Han brer kvällsmackor och jag diskar. Mellan oss på diskbänken ligger min mobil och en påminnelse börjar larma från den.
”Cellgifterna!” står det som uppmaning i larmet. Samma tid varje kväll går larmet, för att påminna mig om att ta tabletterna i rätt tid.
Jag ser att min son ser på mobilen. Ser ordet. Det är ett ord jag inte vill ska finnas mellan oss. Det är ett ord jag vill att han ska slippa se. Slippa tänka på. Men det finns där, blinkande, larmande, skrikande.
Det är väl så här det måste vara. Jag måste ta oss igenom det här. Det måste bli bra. Skulden jag bär på ska jag peka finger åt, och sen, om ett år eller så, ska jag känna mig som världens starkaste mamma igen.
