Du skulle inte känna igen vårt hus längre. Jag har börjat byta ut våra möbler. Det finns dagar då jag skulle vilja slänga ut allting, rensa bort allt som minner om dig, bara för att få ny luft att andas. Men jag hinner inte. Och jag har inte råd att köpa nya möbler till hela huset. Och att radera en människa så totalt…det mäktar jag inte med. Din röda köksslev har jag kvar, det är den allra bästa sleven. Din parfym står kvar i badrumsskåpet, jag vet att vår son använder den ibland. Jag har fortfarande de små lapparna du brukade skriva till mig i nattduksbordet. Hur skulle jag kunna ta bort dem?
Det hänger nya tavlor på väggarna. Dina cd-skivor är sålda, men din gitarr står kvar i hörnet. Köksbordet är nytt, jag har bytt ut de svarta stolarna och väggarna är målade vita. Snart ska jag byta ut kökslampan som du köpte också. Skulle du gilla det?
Du skulle inte känna igen vår gata längre. Buskarna har växt upp till stora träd. Vissa fasader har fått ny färg och någon granne har byggt om sin entré. Asfalten är nylagd, vissa träd har sågats ned. Jag var med och planterade nya växter i rabatten mitt emot vårt hus, men vår verandatrapp har gått sönder, och jag kan inte laga den. Lekhuset på gården är borttagen och staketet har rasat. Skulle du hitta fram till vår dörr idag?
Barnen leker andra lekar här nu. Vår dotter åker lådbil, klättrar i träd och leker ute tills det blir mörkt. Vår son spelar basket så att jag är rädd att en fönsterruta ska gå sönder. De sjunger nya sånger, ropar högre, vågar mer, springer så snabbt.
Du skulle inte känna igen våra barn längre. De var så små när du såg dem senast. Vår son är på god väg in i puberteten, en stilig pojke med snälla ögon, tjockt hår och stark kropp. Han är, precis som han alltid varit, pedagogisk mot alla som är yngre, trevlig mot alla som är äldre, och så lik dig i sitt resonemang och i sitt lugn. Vår dotter har långa ben, är sanslöst vacker, och naturlig med en trygg självkänsla som jag avundas. Hon får alla att skratta, hon älskar skolan och påminner så mycket om dig i sin smidighet och kroppsbyggnad.
Du skulle inte känna igen dem. Deras erfarenheter, som du knappt vet något om, har format dem till kloka, ödmjuka och varmt empatiska unga personer. De är humoristiska och äkta, en tydlig blandning av dig och mig. De är båda försiktiga, eftertänksamma och fulla av medkänsla och kärlek. I den kärleken bor du.
Du skulle inte känna igen mig längre. Jag lever modigare nu. Det finns så många som kallar mig stark, men det är jag inte. Jag har brutits itu på så många sätt, inte bara av din död. Ju fler år man lever desto mer utsätter man sig för att gå sönder. Men jag värdesätter min sårbarhet. Det är den som har gjort mig så modig. Och mod hade jag inte förut. Jag behövde aldrig vara modig vid din sida. Du var min klippa och mitt beskydd.
På ett konstigt sätt har jag närmare till lyckan nu. Jag vill gärna ha kontroll på det mesta, precis som förr, men planerar inte, jag kan leva just nu. Jag har lärt mig hantera livet när alla planer raseras. För det gör de flesta planerna, och drömmarna. Så jag är lycklig, åtminstone små stunder varje dag. Men jag vågar inte drömma. Lite som en motsats till den jag var förut. Skulle du kunna älska den jag är idag?
