Kategorier
Bloggen

Sju år som superhjälte

I dag är det 14 år sedan vi gifte oss. Och exakt i dag är det 7 år sedan som han dog. Min Tomi. Denna konstiga kalenderdag, som alltid fångar mig med obeskrivligt många känslor.

I dag hade jag som föresats att klippa min gräsmatta. Det tar flera timmar, det är en stor yta, men det ska regna kommande dagar så jag ville få det gjort. Barnen skulle vara sysselsatta med fotbollsläger, så jag skulle nog hinna både klippa gräs, laga lunch tills de kom tillbaka och förbereda deras badkläder.

Men det hann jag inte. Gräsklippningen var tung. Jag har gått med feber i kroppen ett par dagar så stegen var tyngre än vanligt. Matlagningen tog längre tid än jag tänkt och snart var barnen hemma. Jag följde med dem till sjön för ett dopp efter lunch men sedan fortsatte jag mitt trädgårdsarbete.

Efter ett par timmars slitande med gräset började jag få svårt att andas, och när det sedan blev svart framför mina ögon förstod jag att min kropp försökte säga något. Jag stapplade in i huset och drack vatten och kände då att hela min kropp var överhettad. Jag skyndade ner i duschen för att svalka mig, och där satte jag mig ned under den kalla strålen, och grät.

Allt kom över mig. Otillräckligheten. Klantigheten. Sorgen. Ilskan. Rädslan. Att gå ut under strålande stark sol och slita med en tung gräsklippare i flera timmar, när jag känt av feber i kroppen, det är ju dumdristigt. Att inte lyssna på kroppen förrän det svartnar framför ögonen, det är korkat. Att inte Tomi är här och hjälper till gör mig arg och ledsen. Och gräset är ändå inte färdigklippt, vilket kanske utgör den starkaste känslan. Den otillräckligheten. Att jag inte ens lyckas klippa gräsmattan på en dag. Tomi hade klarat det på bara några timmar.

Och där är det. Exakt där. Tomi hade klarat det. Så varför kan inte jag?! Den frustrerande otillräckligheten! Men när jag satt där gråtandes och överhettad i duschen tvingade jag mig själv att tänka på ett annat sätt. När det var Tomi som var här och klippte gräset, då fanns jag alltid bredvid. Då var det jag som såg till att han fick i sig ett glas vatten emellanåt. Det var jag som lagade lunch, tog hand om våra barn, hängde tvätten, bytte blöjor, bryggde kaffe, röjde på diskbänken, hanterade treårstrots och skrev inköpslista. Han klippte bara det förbannade gräset.

Och nu när han har varit död i sju år, inser jag att jag har gjort mer än vad som egentligen är rimligt. Endast en superhjälte kan göra allt som jag har gjort. Att dels möta den största sorgen, och klara av att hantera den. Att våga varje ny dag, att välja nya vägar, att ha kvar två hus, med gräsmattor, trasiga kylskåp och slitna tapeter. Att ta körkort, hitta ny frihet, att leta nya yrkesbanor och att kunna älska igen, bara det är en bedrift. Att jag har ställt mig upp igen så rak, och samtidigt klarat av att vara en trygg och närvarande mamma till två barn – det är verket av en superhjälte.

Jag måste intala mig det i alla fall. Så nu sitter jag och tittar på den lilla remsa gräs som ännu är oklippt. Fast jag försöker se den stora yta som jag faktiskt har klippt. Jag har just korkat upp en liten flaska bubbel som jag tänkte skåla i för Tomi. Men jag tänker skåla för mig själv. Han kan få sitta här intill, i sin dimension, men i kväll är det jag som ska skålas för. För allt som jag har klarat av under de här sju långa, gräsliga, fantastiska, makalösa, glittrande, förunderliga, vackra superhjälte-åren.

Av Monika Nyström

Författare, föreläsare, förskollärare, och framför allt förälder.

Lämna ett svar