Snart har jag levt i sju år utan dig. Och i exakt på dagen sju år var vi gifta. Precis lika lång tid med dig, som utan.
I går lagade jag korv stroganoff till middag. Jag gjorde på det nya sättet, så där som du brukade göra, med gräddfil istället för grädde. ”Det nya sättet”– jag tänkte så men räknade efter och insåg att det inte är så nytt längre. Du visade mig det för väldigt många år sedan. Tiden inte alltid är förenlig med hur det känns.
Under de sju år som vi var gifta hann vi köpa sommarhus, lägenhet, flera bilar och ett radhus. Vi fick en son och en dotter, vi reste, lärde känna nya människor och skaffade oss nya yrken. Vi älskade, sörjde, slets, bråkade, försonades, upplevde skräck, och magi och du var min bäste vän.
Att lika många år har gått utan dig känns svindlande. Vi har ju knappt förstått att du är borta. Men jag summerar, tänker efter, sätter känslan åt sidan och tittar på vad jag har hunnit göra alla år utan dig.
Jag har rest och sett nya städer. Ensam, tillsammans med barnen eller med annat sällskap. Våra hus sköter jag så gott jag kan, med den ork jag har. Förstås inte alls lika bra som du. Jag har tagit körkort och jag har köpt en egen bil för första gången. Det trodde du aldrig att jag skulle göra. Jag hade velat se din förvåning, din stolthet över det. Jag har fått hjälp av andra längs med vägen. Jag har inte gjort allting ensam, men jag har gjort det utan dig.
Jag har träffat andra män, upplevt passionen på nytt. Jag har funnit en ny bästis och jag har vågat älska igen. Det trodde inte jag att jag skulle göra. Men du är nog glad att jag hade fel om det. Jag har tagit kliv in i nya yrkesuppdrag och åstadkommit saker som du hade varit så stolt över. Tänk om du hade kunnat se mig i det.
Varje gång jag går till graven, passerar jag det där huset vi ville köpa. Det stora, som vi trodde hade varit en skola. Det bor en familj där nu. Jag undrar vilka de är. Och varför det aldrig fick bli vi i det huset. Jag har ofta tänkt på det där ”om-et”. Om vi hade köpt det där huset intill kyrkan. Om du inte hade blivit sjuk. Om vi inte hade behövt leva utan dig.
Barnen är vad jag har levt för. Jag har fått se dem växa, förändras, dyka ner i olika faser och perioder. Jag har lagat mat, fast jag hatar det, jag har hållit mig vaken när de har haft magsjuka, vattkoppor och hög feber. Jag har plåstrat om skrubbsår, lärt dem cykla, simma, läsa. Jag har tjatat och bråkat, kramat och älskat. Mitt hjärta har så ofta svämmat över av kärlek och stolthet, så att tårarna sprutat. Jag har suttit på akuten med dem och burit oro och ilska, med en styrka du inte kan förstå. Tänk om jag hade fått dela allt det med dig.
Jag har inte varit stark, jag har varit den svagaste på jorden, och aldrig haft något annat val än att orka vidare. Jag har gjort tusen fel och tagit beslut som är dumma. Våra barn har ändå blivit kloka, trygga och godhjärtade. Jag tror att de är lyckliga också. De hjälper mig och de hjälper andra. Jag behöver inte längre göra allting ensam, men vi gör det utan dig. För alltid utan dig.
