Forskning visar enighet kring att en av de svåraste förluster som kan drabba ett barn är att en förälder dör. I genomsnitt är det nio barn i Sverige, varje dag, som förlorar en förälder. Läs den meningen igen. Nio barn i Sverige, varje dag!
Ändå är samhället fullständigt oförmögen att bemöta alla dessa barn. Det finns behjärtansvärda ideella föreningar som gör allt de kan, trots att de har svårt att få ihop finansiering. Det finns eldsjälar som gör mirakel för enskilda barn. Det finns lärare, fotbollstränare, grannar och kloka medmänniskor som ser och förstår. Men bara för de barn som har tur.
Det kan inte behöva vara så! Vi i vuxenvärlden kan bättre! Kunskap, mod och insikter är vad som saknas. Och jag vill så gärna ge er det. Men varken landsting eller förskolor/skolor anser sig ha råd att anlita mig som föreläsare. På landets högskolor och universitet är det sällan någon forskare som får anslag för att fördjupa forskningen på området, och inom utbildningar för lärare och sjukvårdspersonal saknas fortfarande beredskap i hur man bemöter barn i sorg.
Jag kan ge en konkret bild av vad det kan innebära. Jag hade ett möte med mitt ena barns lärare. Jag förklarade att sorgen på ett sätt känns mer påtagligt nu i vår familj, trots att fem har gått. Och jag förklarade att det är svårt att hitta forum där det är ok att prata om det. Ett barn skyddar ofta sin enda förälder och undviker att prata om det sorgsna, för att inte göra sin förälder ledsen igen. Så det kan bli svårt att prata om det hemma. Men i skolan då? Lärarna berättade att mitt barn aldrig har berättat om sin pappa i skolan.
”Fast vi har å andra sidan aldrig frågat om pappa heller…”
Varför?! Tänk om mitt barn har suttit där i alla år och hoppats på att få en fråga om sin pappa. Hoppats på att någon ska bekräfta ledsenheten och kanske till och med få gråta lite, utan att mamma ska behöva bära sorgen. Hoppats att en trygg vuxen som bryr sig, ska våga lyssna på det svarta och tunga i magen.
Jag dömer ingen enskild individ för att inte veta hur man ska bete sig. Men jag vill hjälpa alla de barn som drabbas av en så stor sorg, att göra deras röster hörda. Se dem, lyssna på dem! För varje dag är det nio stycken barn i vårt land som är med om den allra svåraste förlusten. Vi måste kunna hitta handlingsplaner, forskningsstöd och vanligt sunt förnuft för att våga möta dem och klara av att ge dem stöd. Det är vår förbannade skyldighet som vuxna!
